Möjligen långsam tillvänjning.
Trött efter hel dags shopping!
Och jag är ingen shoppingmänniska, det vet de som känner mig.
Jag väljer med omsorg dit jag vill gå. Går in genom dörren, snabbscannar läget och går ( vid hopp om något) direkt fram o kollar. Nåt för mig? Då slår jag oftast till. Inget för mig? Då går jag raskt ut. Så kan jag göra typ i några få butiker, vanligen, och går hellre tomhänt hem än att gå i massor av butiker till....
Idag har jag tagit på mig en klädnad av tålamod och vandrat runt, fram och tillbaka. Blivit rikare med gympapjuck (Sketchers- outstanding i sköna skor!), och ett par "tishor". Nöjd och glad. No more shopping enligt vår oplanerade plan. Möjligen i ett av stora varuhusen sista dagen, för att det där kan hittas billighetsfynd typ.
Planen imorgon är museet Titanic, ser jag fram emot! Eftersom Fanny firas då (enligt amerikansk tid) så väntar överraskning på kvällen för henne och för den nyss fyllda Frida. Blir bra det!
Vi mår således bra här.
Vädret är riktigt behagligt, ca 20+.
Vi äter mycket, promenerar lite, pratar mycket, och njuter i stor dos. Har käkat donuts och grillat, tagit ett njutbart glas vin och lika gott vatten.
Och mitt i allt så önskar jag att klockan ibland skulle stanna. Vårda de som finns nu, för att allt annat känns vedervärdigt att tänka på. Tänker på vännens nära som slutat sina dagar, där det gapar som ett tomt hål inuti bröstet. Av saknad och sorg, att de som funnits där alltid måste gå vidare. Lämna de som finns kvar, åtminstone fysiskt. Önskar jag kunde krama om. Lindra. Men vad kan lindra förlusten...? Jag vet inte. Inte alls. Jag vet bara att det är så krasst livet är. De vi älskar lämnar oss. Och det finns nog ingen tröst. Möjligen någon slags långsam tillvänjning.
Kram Johanna ❤️