Johanna Roth

 

Jag är långt ifrån fullkomlig, att en kan  tycka och tänka en hel del om mitt liv och leverne eftersom jag har det väldigt bra. På många sätt. På nåt vis verkar det ge andra legala skäl att tycka mer om hur detta liv levs, hur jag väljer att göra med saker och tycka. Agera. 

 

Men jag lever mitt liv så sant jag kan, utifrån vem jag är och vad jag känner är viktigt. 

Jag försöker ge andra ett vänligt ord, och konstruktiv kritik för de som ber om det, annars lyssnar jag. Försöker finnas och visa det så gott jag kan och med det jag räcker till. 

Får jag till mig något om min egen person, mitt agerande överväger jag det som lyfts och försöker arbeta med det jag anser jag bör ta tag i. Jag vill gärna må så bra jag kan, vara så bra jag kan och göra så bra jag kan. Det är min ambition, som ibland lyckas och ibland lyckas mindre bra.

 

Jag har vissa sår som gör att jag kanske inte alltid är den jag vill vara, eller handlar som jag vill men intentionerna finns. Jag försöker jobba med mig själv, förändra mindre roliga egensksper och beteenden. Försöker ändå hjälpa människor omkring mig med det jag kan. Ni vet, le o säga hej till människan utanför affären, ge ett bidrag, ett äpple eller köpa en tidning.

Det är så lite men kanske betyder det nåt. Jag gör det inte för att få en guldstjärna eller hurrarop utan för att jag kan. För att jag ser att jag verkligen har det så himla bra.

 

Tittade på nyheterna om Nepal o jordbävningen igår, och liksom andra förfasades jag över det obeskrivliga. Fasansfulla beskrivningar om hur människor på morgonen ropat från massorna men utmed dagen tystnat....

vi kan göra nåt. Om än så lite.

En liten droppe blir till slut ett hav:-)

 

Kramar ❤️ Joey