Tiden stod stilla.

 
För några minuter stod tiden stilla.
Samtalet om att blixten slagit ned mitt bland glada, entusiastiska musik- och festivalälskande människor. Där var min unge, hennes två fina vänner, min näst äldste bonusson och hans vänner. 
Tiden innan vi kunde nå någon av de, pga överbelastat nät, var lång. Adrenalinet steg av oron. Liksom lättnaden då bonussonen Dante svarade, att tjejerna var där och alla mådde bra....!
Tacksam. Över de leriga skorna i hallen. Över min trötta, glada unge. Över hennes närvaro. 
 
Och tänker på de föräldrar och närstående som INTE fick de goda beskeden, utan har dina ungdomar på sjukhus. Med allvarliga skador.
Så vidrigt. Mitt i det som ska va årets höjdpunkt, fyllt av skratt, bus, musik, gemenskap, nya vänner. Livet har märkliga och oförutsedda händelser i beredskap....Tankar till dem.
 
Har pratat med en sprudlande glad unge för alla upplevelser igår. Hon blev verkligen biten. Av festivallivet. Som jag misstänkte. Och jag fick onekligen öva på att släppa taget, lita på att min älskade unge tog vara på sig. En lärdom. Och, vill jag lova, adrenalinnivån är det inget fel på:-)
 
Joey ❤️

Kommentera här: