Ganska rofyllt ändå.
Rofyllt och lugnt.
En by som säkert sett likadan ut i många år. Utan så mycket in- och utflytt.
Några få hushåll, stora bondgårdar med mjölkkor. Alla lyfter handen för att hälsa när man går eller kör förbi. Det är en grundtrygghet såklart, som kan kännas bra men oxå lite fängslande. Lite instängt. Som skulle få mig att känna mig kvävd efter allt för många dagar. Jag, som helst inte involverar grannarna för mycket i mitt liv. Som gärna hälsar och pratar lite men ändå vill hålla mig lite lagom off. Låter helt asocial, men jag väljer väldigt gärna vilka jag vill lägga min energi och tid på - det är det hela.
Men så här, tillfälligt boende på återkommande besök känns det ändå helt ok. Jag kan lyfta handen för att hälsa några dagar, o jag kan stå ut med att grannarna säkert har bättre koll än vi själva :-). Det är förmodligen en av de tryggaste platser du kan befinna dig på.
Och jag var trött. När jag la mig.
Efter utpysning, långpromenad och familjärt umgänge. Men sova är lögn. Stört omöjligt trots att jag föll i kort dvala precis innan sambon oxå släckte. Sen var det kört....!
Ett intressant och inte helt ovanligt fenomen för mig här. Vad är det som gör det?
Är det FÖR rofyllt, för lite intryck så tröttheten bara är inbillning? Eller är jag, trots mitt yttre lugn, fylld av inre outtalad stress som inte sjunker undan trots att det ändå känts så? Ovanan vid lugn och total tystnad (här är EXTREMT tyst) kanske gör mig stissig? Jag som gillar när det ändå är lite ljud o rörelse, medveten att folk ändå rör sig lite stilla i närheten.
Jag gillar när grannar ändå hörs lite dovt, ger livstecken ifrån sig och lever sina liv.
Ja, vad vet jag?
Vet att det är påfrestande och irriterande, då jag kräver mycket sömn.
Samtidigt är tiden nu väldigt behaglig vakentid.
Tusse snarkar. Det är enda ljudet som hörs. Mörkret är tungt ett par timmar till innan ljuset sakta vaknar.
Det, i sig själv, är ganska rofyllt.
❤️
Joey