Johanna Roth

Missunnsamhet gör mig arg.

Och liksom tröttledsen.

När det består i resonemang som "varför fick hon mer än jag..."

"Varför fick hon det bättre..."

"Kakan han tog var MYCKET större..."

"Jaså, så kan du göra...varför har du det annorlunda än jag, jag kan minsann också..."

 

Jo jo men då så...?

 

Det är småaktigt, tycker jag, och gör att människan med orättvisetänket krymper. 

I mina ögon, och förmodligen i sin egen själ.

Bitterhet äter upp.

Skapar ovänskap och osäkerhet och krymper dessutom medmänniskans glädje.

 

Rättvisa globalt är däremot absolut något att eftersträva.

Där är det ingen logik alls med hur resurserna är fördelade Och det gäller att vi ändå försöker göra det lilla vi kan för att förbättra och förändra.

Självklart.

 

Men när rättvise/orättvisetänket handlar om att någon har bättre tider, annan utbildning, mer saft i glaset eller nyare cykel...

Vad gör det med oss som människor?

Det finns ett ordspråk som någon myntat:

 

"Endast de som kan glädjas med andras framgångar är en stor människa"

 

Det säger mycket och det kanske är nåt vi ska ta in och suga på en stund.

Varför triggas jag, vad händer egentligen i mig..? Kan jag vända på det och till och med kanske uppnå samma..?

Kan jag åtminstone vara konstruktiv och komma med idéer på lösbara situationer?

Och kan jag tänka en gång till innan munnen öppnar sig...?

Kanske kan jag pröva att vara lite glad för någon annans lycka och glädje för att se...

att man förmodligen mår SÅ mycket bättre....!

 

Joey