Grannar.
Funderar mycket på min egen roll.
Hur jag handleder, hur jag möter både när det går bra och när det finns svagheter.
Hur jag tydligt måste gränssätta och korrigera på grund av den profession jag har och på grund av patientens säkerhet.
Och för att jag faktiskt inte på något sätt gör någon en tjänst genom att va "snäll". Och givetvis inte heller genom att va "dum"!
Det är svårt dock.
Att lyfta är lättare, men att påtala brister och ändå försöka ge någon ett slags jävlar anamma eller åtminstone en insikt i att det kanske är dags att stiga av på den perrongen istället för att rusa på.
Det är ett väldigt stort ansvar, och jag vill verkligen göra det på ett bra sätt.
Men jag gör ibland det sämre än jag tänkt och ibland så bra jag ändå har i åtanke.
Det beror ju oxå på kommunikationen, mellan mig och den jag måste ha den sortens samtal med.
Hur kan man va tydlig men ändå ge något positivt, nåt stärkande på vägen?
Jag funderar vidare.
Och lär mig mer och mer på denna slingrig och spännande stig, där känslighet och tydlighet är nära grannar.
kram❤