En kärleksförklaring till mina vänner.
När man varit där och snuddat, på gränsen emellan, så ändras perspektiven.
Det som tidigare varit betydelsefullt kan helt sonika te sig tämligen bagatellartat.
Saker man ändå genomfört för att man varit "tvungen" sorteras bort.
Människor som mer sugit energi stod man ut med, av okänd anledning. Det var liksom bara så det var. Och människor som kanske rent av visat sidor man egentligen ogillar har oxå funnits kvar, av gammal vana eller....ja, ni vet själva hur det är? Ibland löper det bara på, utan tanke eller reflektion: vas känner jag i detta? Hur mår JAG? Om jag fick ändra nåt, skulle jag göra det?
Tills man hälsat på där, på andra sidan.
Nosat på att här kunde det ta slut...
Då ändras meningen, det som verkligen betyder nåt.
Saker man gjort av slentrian sorteras, nedvärderas eller uppgraderas -ändrar mening.
Längtan efter att ta en kopp kaffe med den man älskar kan bli det som är viktigast, mest värdefullt. Något man verkligen vill göra, då när allt hänger på en skör tråd...(så vackert sagt fina du)!
Andra saker kan man liksom sortera bort och må bra i.
Och människor...
som kanske sårar och förbrukar förtroende, de är lättare att då klippa med.
Varför umgås med de som tar av min energi? Som gör mig ledsen och obehaglig till mods?
Helt plötsligt känns det mer självklart vilka som finns där för en.
Vilka som är ens riktiga vänner.
I alla lägen.
Och de vill man ha kvar i sitt liv.
Och vårda.
Det som verkligen betyder nåt, det vill man vårda ömt.
Och det som kanske inte har betytt så mycket tidigare ändrar mening, eller utvecklas till nåt nytt.
Jag är så väldigt tacksam för att andra sidan släppte taget om dig min vän.
Eller kanske var det du som sparkade bakut och träffade döden i skrevet?
Din vilja var, och är, stark.
Du är verkligen värd ett hejdundrande härligt liv med dina nära och kära.
Den andra sidan kan allt vänta!
Länge....!!!!
Kramar Johanna