Något bra föds...?
Ett foto från 2009-2010 när Frida o jag bodde själva.
Bilden låg på min blogg, som jag börjat läsa idag.
Från början.
Det har hänt en del på några år.
Både ser man på foton och läser sig till.
Läste ett inlägg där jag väldigt väl beskrev sorgen och saknaden då Fridis var hos sin pappa varannan vecka.
Hur jag liksom aldrig tycktes vänja mig vid det även om jag var bra på att göra sköna och bra saker på egen hand.
För mig själv för att vårda min själ och kropp.
Börjar fundera hur det kommer bli nu, efter att ha haft min goaste unge 90% av tiden i snart 2 1/2 år, att åter bara få va riktigt delaktig varannan vecka. Som det förmodligen blir från i höst.
Självklart måste det ju va så, att hon ska tillbringa halva sin tid där lika väl som hos mig.
Och det är nåt jag får lära mig att åter leva med.
Men tomt kommer det att bli.
Och längtigt.
Och ont kommer det med all säkerhet att göra.
Men kanske föds det nåt bra ur det oxå när jag vant mig en smula.
Det brukar va så med förändringar.
Att det både finns moln, och sol.
På samma himmel.
Puss Joey ❤