Johanna Roth

Är på landet.
I stugan.
För att kolla läget, såga ner grenar från äppelträdet och ta en fika vid väggen.
Slås av tystnaden.
Det är verkligen såååå tyst.

Jag hör mina egna andetag.
Vinden som stilla smeker grenarna.
En ko som råmar.
Och sågtagen från mannen i mitt liv.
Fylls av någon slags konstig känsla.
En slags frid som inte så ofta kommer till mig annars, även om det är tämligen tyst där jag vanligen bor också.

Det här är verkligen landet.
Vi har tänkt att tillbringa lite helger här från våren.
För rons och fridens skull.
För att samla lugn- och rohormoner i både oss och tonåringsbarnen.
Där en promenad eller en moppetur liksom blir det mest spännande som händer.
Eller kanske att få se när korna kalvar...?

Ett annan slags värde mot det vanliga, som är nog så viktigt.
Friden i sig själv, att finna på skojigheter alldeles på egen hand.
Ett dopp i ån, en tur med ekan och ett sipp på kaffet intill husväggen.

Jag tror det kallas livskvalitet.

Kramar
Joey