Johanna Roth

Ett ganska slitet uttryck, tycker jag.
Att det är mycket nu är vår tids religion på nåt sätt.
Att det liksom är rättesnöret för hur en god arbetande medborgare ska ha det.
Det ska va mycket och det är vad man i vissa läger förväntas svara.
För vad är man annars?
En latmask...?

Jag har rätt mycket omkring mig, jobbar heltid, har barn hemma och barn på halvtid och bonusar som jag inte längre bor ihop med men som jag prioriterar att träffa såklart, jag har hus och hem, man, vänner....sånt som gör livet vackert. Och inte något exceptionellt på nåt sätt. Inte nåt som suger min energi.

Där jag är nu hanterar jag ändå mina åtaganden. Att vänta med ena delen av den kurs jag påbörjade känns helt rätt.
Jag har ändå en del av den som jag håller igång, som nu känns hanterbart.
Jag har ett ansvarsfullt och roligt arbete.
Sjunger i ett band, läser gärna, promenerar gärna och umgås gärna med goda vänner.
Som ju också är nödvändigt för att hantera livet i smått o stort.

Vi har olika mycket i olika perioder, en del självvalt och en del sånt som händer utan vår inverkan eller kontroll.
Så som livet är.

Men jag vill inte va den som alltid svarar "det e mycket nu".
Jag vill jobba, utvecklas och må bra i mitt jobb och jag vill hinna göra andra saker som sätter sprätt på mina livsandar.
Som ger mig kraft till det där som blir mycket emellanåt.

Och jag har börjat min träning genom att säga ja ibland, och nej ibland.
För min egen skull, och för att jag vill kunna säga "det är lugnt nu, och jag har tid att njuta mellan varven".

Visst låter det mer genomtänkt :-)?

Kram Joey