Hur hantera tidens slut...?

 
När beskedet om att det snart är slut landat, Vad finns för känslor och tankar?
Likt en aldrig stannad torktumlare där tankarna far vilt omkring...?
Vetskapen att tiden rinner ifrån en, att det snart är det sista andetaget. Det sista någonsin.
Hur hanterar man det...?
 
Tanken att lämna de man har runtomkring och som betyder mycket, kanske barn som ännu inte är fullvuxna, myndiga. Tankar om hur det ska gå, hur klarar de sig...? Vem finns där på samma sätt som man själv faktiskt gjort!?
Vem tar nu över och kommer det att vara tillräckligt...?
Sambon, make/maka...hur går de vidare? Får de tid att sörja, stöd att vila mot?
 
Känner man att kroppen sviker, halkar efter liksom, lite i taget...?
Känner man kapitulation efter ett tag när kroppen blir tröttare?
Orken försvinner, och ersätts av resignation? Acceptans?
Likt en blomma som sakta vissnar.
Eller finns det mest ilska, man vill ju vara kvar!!! Inte lämna utan verkligen finnas där. 
 
Finns rädsla?
För hur det ska kännas?
Rädsla för oanad smärta, för ovissheten om var man liksom tar vägen.
Efter det sista andetaget.
Vad finns?
Får jag träffa de som gått före, mina älskade släktingar...?
Eller är det, som en del tror, bara helt...svart?
Ingen som inte varit där vet ju.
Egentligen.
Fast tron finns.
Och hoppet.
 
Hörseln lämnar sist.
Öronen tar in det som sägs där man slutar.
Skapar det ångest...?
När älskade människor gråter sin sorg, viskar den och det känns som om de är inför en avgrund.
Hur släpper man taget?
Kan man ens välja...?
 
Hur hanterar man, och hur fortsätter man fram tills dess att kapitulation, resignation kommer...?
Det som händer är grymt, likt ett monster med tentakler som tar över mer och mer..
Ingen återvändo.
Och det går ju inte att komma undan det.
Beskedet finns. Sjukdomen kommer att vinna.
 
Ditt liv blev kortare än du räknat med. Du som ville så mycket mer...
Tiden.
Är oftast.
För kort.
 

Kommentera här: