Ibland tar det tid.
Vaknade efter nästan elva h sömn, låg kvar och tänkte tillbaka.
På hur det varit, livet.
Hittills alltså.
Konstaterade att för vissa tar det lång tid att hitta sig själva, sitt eget väl och ve och att därtill börja gilla det - dessutom.
Vissa gör det nog aldrig, utan det är alltid en slags jakt.
På lyckan, på det perfekta för just dem.
Jag har varit, vad jag fått berättat för mig, en glad unge.
Aktiv och energisk, full med upptåg, mycket vänner och sång, teater i mindre och större doser.
Som tonåring var jag också tämligen energisk, men vågskålen slog åt olika håll med full kraft.
Någonstans har jag nog alltid varit jordnära, eller kanske...feg?
Kanske tur!
Som vuxen känner jag sen några år tillbaka, att jag funnit de pusselbitar som gör mig till just mig.
Och att jag är vän med den personen.
Mer medveten om mina svagheter och styrkor blir livet lättare att hantera, och också att släppa in de människor jag älskar.
Det är liksom lättare att vara, och ta emot ärlighet men också att välja bort det som inte längre ger själen näring.
Det har tagit ett tag, av nedbrytning och uppbyggnad.
Att förstå mitt värde, min styrka.
Så är det nog för många, livets sökande fortgår i olika grad.
När sökandet övergår till lugnare tempo och vägarna blir mer självklara och trygga - då får min själ ett lugn.
Precis som nu.
Kram ❤
