Att våga låta växa.
Det är en konst.
Att vara mamma, pappa.
Och för all del, även barn!
Men som förälder släppa taget, veta när det är dags att lite i sänder ge ansvar - är en konst i ständig förvandling.
Likt en tavla som aldrig blir klar.
Att efterhand komma på att nja...lite mer färg där, lite mindre där...
Fast det mer är likt ett gummiband, som töjs och spänns allteftersom.
Genom ansvar tror jag på växt.
Det var någon som sa att kan de gå hem själva så kan de oxå sköta vissa sysslor.
Med uppgifter växer man.
Med ansvar.
Och av kärlek som tillåter.
Av uppmuntran hellre än straff, växer man.
Att någon tror på förmågan och själv backar.
Att trots att man kanske inte alltid håller med, låter de få avgöra hur de vill ha det.
Att lyssna.
Att faktiskt vara vuxen och skaffa sig egna rutiner och intressen, glädjeämnen för att låta barnen växa, få de att förstå att det är ok! Jag som vuxen klarar mig även om de väljer annat framför mig.
Framför oss.
Precis som de allra flesta av oss gjort.
När vi var unga.
Känslan att det är ok, ger mer kärlek och mer lust att vilja närhet emellanåt.
Att tanka.
Det bor mycket klokskap i en ung kropp.
Som också behöver ledning emellanåt.
Reflektion.
Att förbjuda tror jag inte så ofta på.
Konsekvenser, absolut - efter reflektion och samtal där kanske den unga själv får möjlighet att se att nej...så fiffigt var inte det som hände eller inte hände.
Och nej, jag säger inte att det är enkelt.
Jag säger att det är en konst.
En verkligt svår konst som vi som föräldrar behöver lära oss.
Lite i taget.
Tills tavlan ändå är så pass klar att penseln får läggas ned.
För att våga låta den växa ifred.
Mogna i färger och djup.
❤
