Vem är gud...?
Hur tänker man när man tror att världen på något sätt vilar i ens egna händer, och endast i ens egna?
Utan att vilja se att någon annan kan ha något, om än så litet att tillföra?
Ja, jag vet inte.
Jag vet bara att det är en sorglig syn på människan, på medmänniskan.
Och på sig själv.
Hur ska människan utvecklas om hon inte är villig att lyssna in andras uppfattningar, idéer och tankar - och fundera, reflektera och centrifugera loss de för att plocka ut det som kanske ändå var en smula smart?
Även i den till först synes knasigaste männniska finns en liten klokhet, värd att ta till sig.
Även den värsta av typer, så finns det en strimma ljus.
Vi gillar inte alltid det vi möter, och vi kan ha olika svårt att tackla olika personligheter.
Men viljan att försöka är ett bra steg.
Att försöka höra efter hur den egentligen tänker, den där andra personen.
Vi kanske inte köper idéerna, men vi har i alla fall öppnat sinnet lite för att lyssna färdigt.
Jag säger inte att det är lätt.
Och jag vet, jag har varit oerhört svartvit tidigare, snar att döma och klanka ner...
Men med livets motgångar och tuffa berg att bestiga har ödmjukheten infunnit sig lite mer vilket jag tror att man vinner på.
Som medmänniska.
Dessutom blir det faktiskt roligare att leva.
själen blir gladare av ett öppnare sinne....♥
Men det är ju upp till var och en.
Vi gör alla ett val hur vi vill vara, leva.
Kram i fredagskvällen.
Joey