En tämligen gråtmild en.
Så mycket bättre.
Och det kommer upp en lågmäld, vacker tjej, som ställer sig på scen.
Och hon fullkomligt äger. Varje gång.
Hon fångar med sin närvaro, sin ton och sina känslor som hon lägger i varje arrangemang.
Som ett slag på käften.
Och jag älskar att bli berörd.
Att få den där välmående käftsmällen.
Ibland är det skönt att vara gråtmild.
Att ha nära till känslan när goda saker händer.
Slås av att jag verkligen önskar att själv kunna förmedla den känslan på scen.
Åtminstone en liten stund, tillräckligt för att beröra någon.
Att beröra är en gåva.
Att göra någon gråtmild likaså.
Puss!
Johanna