Det finns inga ord.
Vad säger man?
Det finns liksom inte så mycket att säga.
Vad man än säger låter liksom platt.
Tomt. Det ekar i ett sorgset hjärta.
En kram har jag att ge.
En lång, varm sådan.
För att ge en bit av mig själv,
visa min känsla och min medkänsla.
För orden finns inte.
Men jag lyssnar gärna.
Minnen.
Bilder som dyker upp.
Hur det varit genom livet,
och något som ju kunde fått vara betydligt längre.
Men som hon sa...
Det var en lycklig saga men med ett för tidigt och tråkigt slut.
Jo, livet ser inte rättvisan.
Vad nu rättvisa är.
Men det tycks ibland mer orättvist än annars.
Mer svart och sorgset och dystert för de som lämnas kvar.
Som ska försöka samla ihop sig,
lägga ett nytt pussel utan den sista pusselbiten.
För det finns det verkligen inga ord.
Men många känslor.
Varm kram!!!!!
♥