Vemod
Frida i Bokhultet
Patrik och Felicia
Nöjd Porscheförare:-)
Funderar över hur barn med två olika hem känner sig dagen innan "byte" av hem.
När de packar sin väska, och vet att nu och en vecka framåt så är det nästa ställe som gäller.
Klart man vänjer sig, det tror jag, men en känsla av vemod och kanske en smula oro finns i deras små eller stora kroppar, och i deras hjärtan?
Saker man börjat prata om under veckan, gluttat på stora hemligheter och kanske mindre hemligheter och fört de fram i ljuset, lättat sitt hjärta och delat med sig av sina funderingar, skojigheter, bus och annat som hänt i veckan.
Det ska förpackas om i hjärtat för att sparas till nästa gång, när de återkommer till samma ställe.
Eller kanske de låter tankarna flyga iväg och man får inte möjlighet att fånga upp dem på samma sätt igen?
Kanske känner de en slags sorg varje gång de ska packa ihop sitt liv som antagligen ser rätt olika ut beroende på vem man är hos.
Gemensamma tankar och idéer finns oftast i de stora sakerna, men i de mindre med rutiner och annat skiljer sig nog rätt mycket. Och får så vara. Det är två vuxna individer som gått ifrån varann, med olika tankar och syn på saker. Klart att de lever olika liv.
Det vänjer sig nog också glinen vid. Tror jag.
Och anpassar sig efter, även om det kanske är olika lätt.
När de väl kommit till den andre förälderns hem, kommer hemmakänslan snabbt, invandheten i hur det är att vara där känns trygg och skön. Saker som förpackats i hjärtat, som man sist tog upp, kommer fram och delas med av igen. Livet rullar liksom på, och känns nog oftare bra.
Kanske är det lite som att vara särbo, med skillnaden då att vi som vuxna väljer det själva så klart.
En väl fungerande och behaglig lösning, där var och en har sitt hem.
Man väljer konstellationen själv, finner sig till ro snabbt när man går innanför sin dörr - hemma är liksom hemma.
Ens saker är där, doften är bekant, jag gör som jag vill (det är nog i och för sig inga större förändringar beroende på vart jag befinner mig), och är mig själv närmast på nåt sätt.
Det är därifrån jag utgår i veckorna, på helgerna går vi från två till fem personer och lever härligt och skönt organiserat Taikonliv typ:-). Det är också en omställning. I ljud, i behovet av struktur och vardagspyssel för att lösa allt som uppstår. Också något jag väljer själv och njuter av.
Det finns en tjusning i kontraster, onekligen!
Jag packar också min väska, åker någon annanstans fast med skillnaden att dit jag åker är mitt hjärta hela tiden. Jag delar inte mina hemligheter med någon annan, och behöver således inte heller förpacka det på nåt annat sätt eller vänta med det till senare.
Jag menar mer själva vemodet, att när helgen närmar sig sitt slut så känns det vemodigt att packa ner det man tidigare packat upp för att åka hem till mitt eget kryp in. Som jag trivs i, verkligen har lärt mig att vara i och må bra i - det handlar inte om det. Mer om känslan av att verkligen sakna.
Det gör ont att sakna någon.
Det gör ont att längta till någon.
Samtidigt som känslan är oerhört skön och jag är tacksam över den.
Över de djupa känslorna.
Över sårbarheten kan jag ibland bli skrämd, men utan den älskar jag inte fullt ut.
Och det gör att jag verkligen känner att jag vågar leva.
Fasaden har släppt och jag andas friare än på länge.
Jo, det gör ont när knoppar brister♥.
Love!
Johanna
skriven
Å vad fint skrivet...skulle så gärna vilja att många läste detta .....otroligt viktigt!
Du är och förblir en författare.....du har väl skickat in till ett förlag????!!! Kramiz Mille