"Somliga går med trasiga skor...
Gud Fader som i himmelen bor, kanske vill ha det så..."
En sång som dök upp i mitt i dag grubblande lilla huvud.
Om orättvisan i världen, i livet.
Något som jag för övrigt också säger, bland annat till min dotter eller till vänner som beklagar sig över att andra har det så mycket bättre...att "livet är orättvist".
Och det är ju så.
Rättvisa - vad är egentligen det?
Är det att alla människor har precis lika mycket?
Lika mycket mat, prylar, kläder, lika dana jobb, lika lön....?
Rimmar kanske inte heller så bra?
Lön ska ges efter prestation och efter utbildning, efter engagemang osv enligt mitt sätt att se.
Självklart borde vara att det ges lika lön för lika arbete kvinna/man emellan, att det är prestation och utbildning som avgör - inte om du är man eller kvinna.
Att vissa länder låter sina medmänniskor gå i pension vid 40 års ålder gör kanske att landets ekonomi går i stöpet, liksom att kvinnor inte alls jobbar utan går hemma istället....?
En balans vore nog det bästa, att valet är fritt men att alla på nåt sätt behöver bidra för att vi i detta underbara land ska få bibehålla vår välfärd ( i stort är det ett välfärdsland, även om det finns många brister - jag vet!) är nog ganska ofrånkomligt.
Men det finns grym orättvisa.
Med enorm fattigdom och svält, krig och terror. Som kommer allt närmre efter senaste dagarnas händelser.
Jag tror inte på gud, därmed inte heller att han tycker att det skulle vara så.
Jag tror nog mer på slumpen, ödet - det råkade bli så.
Förutsättningarna är grymt olika, utbildning av folket galet ojämnt fördelade.
Jag tror på att bokstäver är ett nödvändigt redskap för att skaffa sig kunskap om utveckling, problemlösning, förmåga att jämföra sig med andra för att själv bättra på sina kunskaper, och jag tror att alla - både kvinnor och män, världen över, skulle kunna bidra till ett bra mycket rättvisare samhälle om alla gavs förutsättningarna.
I det lilla perspektivet, när man pratar orättvisor tänker jag på när barn säger att saker är så orättvisa, att alla andra får osv. Och ja - det är då ganska lätt att faktiskt säga: Livet är orättvist, gumman.
En annan gång kanske det blir din tur.
Rättvisa är nog också det att vi alla har fått förutsättningarna att hantera det som sker.
Det gör vi, som vi vet, väldigt olika.
Vi har olika tankesätt, verktyg för att ta oss igenom svårigheter och motgångar.
Men i det fallet är det inte särskilt orättvist, tror jag.
Inom oss tror jag att vi alla är kapabla att hantera det som sker, ibland av oss själva och ibland med god hjälp från proffs och vanliga, hederliga medmänniskor.
Det som är orättvist är att det ibland händer galna saker utan förberedelse, att sorgliga saker händer i en alltför strid ström och vi som människor kan inte göra nåt annat än att förhålla oss till det.
Ja, livet är orättvist. Sant.
Och grymt.
Obarmhärtigt.
Det slår oss ibland med en sån kraft att vi nästan tappar andan.
Vi famlar i mörkret en tid, okapabla att hitta balans, mening.
Vi tror inte alltid att vi ska fixa det, orka vidare.
Sen...när man minst anar öppnar det sig en liten, liten strimma av ljus.
Det är då den nya vägen tar vid.
Vi gör vårt val, det är det som är rättvisa - valet vi har, som alltid kommer - vad gör vi med de val som finns?
Kära vän.
Vill ge dig som behöver en varm kram.
/Johanna