Ibland finns inga ord.





Skulle vilja öppna min famn, visa mitt hjärta, visa dig mina känslor så att du kunde se de.
Känna det jag känner.
För att du ska förstå att jag finns, att jag älskar och att jag tar in dig i mitt hjärta, i mitt liv.
Skulle vilja ge dig mer än jag liksom kan.
Jag kan säga att jag finns, jag kan visa att jag bryr mig, ge dig en kram, lyssna.
Mer kan jag nog inte göra - eller kan jag det?

Jag kan inte leva ditt liv.
Jag kan finnas bredvid dig.
Jag kan ta emot om du faller, mest för att putta igång dig igen.
Jag kan inte gå dina steg.
Du måste gå vägen själv.
Du måste lära dig att gå över stock och sten.
I berg och dalar.
I svart mörker, och underbart ljus.
Du måste upptäcka världen själv.
Jag kan ge dig glimtar av livet, minnen vi kan dela.
Men jag kan inte vara du.

Du kan så mycket.
Du vet så mycket.
Och du har verktygen inom dig, fastän du famlar just nu.
Mycket känslor i omlopp, känslor av kaos i en förvirrad verklighet.
Jag förstår att det säkert känns så.
Mitt i kaoset finns jag.
En dag i taget får du gå.

För att lite längre fram på vägen se att du tagit dig igenom.
För det kommer du att göra.
Väger är just nu mer krokig än någonsin förmodligen, men det är dock en väg.
Du kommer att ha dina fötter på den mesta tiden, med lite snedsteg emellanåt.
JAg kan finnas där och puffa över dig till säkrare mark när du behöver det.

Men du kan gå.
Du kan finna ljus och värme igen.

Till dig finns just nu inte så mycket att säga.
Mer än att jag tror på dig.
Och att jag finns här.

Din

Kommentarer:

1 Mille:

skriven

Du har alltid orden och dom är vackra....

Gör min kväll i kväll.....

Tack / Mille

Kommentera här: