Byta liv?
Läser en bok, Byt liv med mig. Handlar om 2 systrar där den ena lever det utifrån sett perfekta livet med vackert hus, hårt arbetande och välbetald man, två glin som kan få allt de pekar på, huset är i perfekt ordning, kläder och mat, barnflicka lika så. Det är alltid skinande rent och nydiskat...
Syster nr 2 är konstnärlig. Lever ett bohemiskt liv med sin kille, sitter och diskuterar världsfrågor över rödtjut till långt inpå nätterna. Hon är nog egentligen lycklig, men har börjat reta sig på saker hos mannen. Som att han aldrig ser att disken behöver tas om hand, eller att det behövs plockas undan...Hon ser sin perfekta systers liv framför sig, och vill ha en del av det livet. Med fina middagar, rent porslin, vackra kläder...
Inuti känner hon att hon är galen när hon bestämmer sig för att packa ihop sitt pick och pack och dra, hon lämnar den som gjort henne mest lycklig någonsin.
För att komma hem till sin syster.
Som i det perfekta livet precis blivit lämnad av sin man. Brutalt och oåterkalleligen lämnad. Mitt i ett eventuellt husköp.
Och hon bryter ihop, ringer och skriker flera gånger om dagen i flera veckor eftersom hon inte kan acceptera att han bara går.
Boken är dråpligt skriven, den ger skratt men emellanåt sätts skrattet i halsen.
Och man inser att det där med Carpe diem gäller allt.
Alltid.
Ingenting kan tas för givet.
Och den säger också mycket om att kanske var nöjd med det man har, att inte gapa över för mycket liksom.
Tacksam är ett fint ord.
Av olika anledningar rycks människor ifrån oss, ibland begripligt, ibland inte alls.
Ibland lämnas vi i fullständigt kaos, ibland är det lättare att hantera.
Det som betyder något är hur du känner inuti.
Att du är glad över det du har, inte arg över det du inte har.
Att du är tacksam över det du faktiskt kan göra, och ge, se och höra.
Själv låg jag och funderade igår innan sömnen hälsade på, vilket liv jag haft senaste 9 månaderna.
Jag har rest mer på 9 månader än tidigare i mitt hela liv, och jag njuter. Det är verkligen härligt att se andra ställen på vår fantastiskt vackra jord (för att också inse hur himla fint vi har det här hemma efter resans slut).
Äta god mat, dricka gott vin, pröva de mest fantastiska cappucinodryckerna (med vispad grädde och chokladchips:-), se underbar musikal och ryckas med, få gå hand i hand med mannen i mitt liv, njuta av solen, av värmen, av en annan kultur, av utsikt...av att bara få möjligheten att se något annat. Det är en otrolig möjlighet som jag är så himla glad för att få vara med om!
Samtidigt som tacksamheten över det, och över det jag har hemma gör sig påmint.
Vi bor bra. Jag har kläder på kroppen, mat att ställa på bordet och kunskap om hur den kan göras, jag har ett piano som låter och noter jag kan läsa, jag har bokstäver i olika dimensioner att ta del av, jag har musiken att fylla min själ och mitt hjärta med.
Jag har vänner. Flera väldigt goda vänner, som jag vet finns där. Jag har fina föräldrar, en god bror som jag är glad över, och att de har hälsan.
Jag har verkligen otroligt bra arbetskollegor som är bra på många plan: proffessionella när det gäller, oerhört mycket kunskap inombords som jag är tacksam för att få ta del av. De har nära till skratt och bus, vill gärna hitta på trevligheter även utanför jobbet (och på jobbet kan det också bli en hel del tokigheter som underlättar en pressad vardag!).
Jag har en inspirerande arbetsdag med mycket studenter, med olika bakgrund, förmågor och sug efter att lära. Mycket är upp till mig och mina kollegor att försöka locka de till, att med vår handledningsstrategi fånga upp det vi ser för att pusha och stötta, leda framåt och knuffa lagom hårt. En utmaning!
Jag har en utmärkt dator...
En bra högtalaranläggning så att jag kan njuta av Helen Sjöholms Euforia och Barpianisten - sök upp den om ni inte hört den! Grymt bra!
Jo, det finns mycket att vara glad över.
Att vårda ömt.
Och att inte ta för givet.
Pratade med en kvinna igår om utvecklingen med datorer och annat i vårt IT-samhälle.
När kriget kom där hon då bodde vande man sig oerhört snabbt vid att INTE ha.
Strömmen var av hur länge som helst, när den väl kom tillbaka glömde man liksom bort möjligheten att trycka på knappen på väggen för att få ljus istället för att tända stearinljus.
Det kallas beundransvärd anpassningsförmåga.
Att allt går, trots allt.
Kära vänner, fånga din dag!
Vi har NU.
Imorgon, eller ikväll, har vi ingen aning om.
Men nu är vårt.
Kram
skriven
Börja jobba som personlig coach, läs till psykolog, skriv en bok!!!! Du är så klok, förståndig, härlig och energigivande. Kram/E