Att lita på
Det är svårt ibland att riktigt lita på sin egen förmåga, sin egen tanke eller känsla av att något är rätt/fel.
Då menar jag inte de gånger det är lätt att genast slå saker ur hågen för att man fylls av osäkerhet, en rädsla för att man förut inte gjort så där.
Jag menar de gånger när man ska ta beslut om något , där det är en känsla som säger att något inte stämmer.
Fick det bekräftat väldigt tydligt häromkvällen, och kände att det var en jäkla tur att jag litade på mig själv, att jag vågade stå på mig fastän jag möjligen framstod som en mespropp i kycklingdräkt.
Varsågod! Jag bjuder på det.
Själv kände jag en tillfredsställese i att mitt inre, mitt sjätte sinne - kalla det vad ni vill - sa mig att nåt var tokigt.
Jag garderade mig därför, ville veta ALLT, kollade upp och gav order om dubbelkoll.
Och det kunde blivit tokfel. Det hände saker på vägen som bekräftade min känsla, gjorde mig som en lejoninna med väldigt vassa klor. Bitchen i mig kom fram...! Eller den bjäbbiga lilla chihuahuan som någon kallar mig (älskade Pitbull <3)!
Jag menar inte heller att man ska vara onödigt misstänksam mot allt och alla, kanske mer öppen dock. För att se det som först inte syns. Höra det som inte hörs verbalt, som gömmer sig bakom raderna.
Ta in det som händer, våga fråga, undersöka och dubbelkolla.
Och jo, jag framstår hellre som en supermes i kycklingkläder än går emot mitt hjärta, min känsla.
Men det är inte helt enkelt.
Ibland kan bollplank vara en fördel.
Att bolla det man egentligen känner, och vet med sig hur man ska handla...för att liksom få bekräftelse.
Att våga visa sig liten, att inte ge sken av att ha svar och koll på allt utan ta hjälp av sin omgivning.
Att vara lejoninna i en stor värld är inte alltid helt okomplicerat!
Tack Lejon och Lejoninnor för att ni finns♥!!!
Eder Johanna