Åh...hopp!
Böj ihop, skjut ifrån och så .....HOPP!
Ungefär som i livet själv.
Krum, böjd och tyngd emellanåt för att sen skjuta ifrån, en spark i sin egen häck och sen HOPP!!!
Ut i livet, ut i verkligheten rustad med jävlaranamma - på insidan, som ger den där extra tryggheten, kärleken till sig själv och vetskapen om att man klarar av det mesta som kommer i ens väg.
Då syns det på utsidan.
I ögonen, i den rakare hållningen.
Det hörs på rösten, den är mer stadig och inger respekt. Någon värd att lyssnas till. Att ta på allvar.
Lite så känns det inför dagens sånguppdrag.
Första gången dottern och jag står inför publik ihop, spännande utmaning!
Lite så kändes det första gången jag gick upp till avdelningen på min första jobbdag, eller min första dag på högskolan...
Känslan av att först se att det här kan inte jag, hjälp vad har jag gett mig in på...
Eller första omgången studenter som jag skulle hålla introduktion för, eller ha föreläsning för...
till en känsla som säger att Joop, jag klarar ju detta och till och med riktigt bra!
Det är kul, bra och otroligt nyttigt att ägna sig åt lite nya saker då och då. Det behöver inte vara att kasta sig ut för 200 meters klippor i ett bungjump hopp, det kan vara att bryta upp från något som hållit dig fast.
Ett jobb, en relation, vänner som tar mer energi än de ger...
Något som bör förändras och som när du tar tag i det försvinner i en pust, det tunga som funnits lämnar skutan och du kan åter sträcka ut din lekamen i sin fulla längd.
Känna att det som är du är något unikt, något bra, någon att ta på allvar och någon värd att älska.
För att blomma ut till den Du är måste jordmånen vara den rätta♥!!
Känns jordmånen fel kanske en lägesförändring nödvändig.
Alla förtjänar att få sträcka ut sig, skjuta ifrån och HOPPA!
Kram till dig!
Tjoho, solen skiner:.-)!!!!
Johanna