Hur man har det. Och hur man tar det.
Visst har vi väl alla ryggsäckar med olika mycket skit i....?
Gammalt elände, kanske groll och dåliga upplevelser, sviktande självförtroende och annat smått och gott?
Det finns inte någon som liksom går genom livet utan någon form av olycka eller sorg.
Kanske ser det ut så från utsidan ibland,
Att somliga glider fram som på en räkmacka.
Men vem är vi att döma?
Vissa säger inte så mycket om sina sorger, utan har det hellre inom sig.
Kämpar liksom på.
Tror dock att de allra flesta har något som de brottas med.
De tar det inom sig, funderar och försöker finna lösningar istället för att öppna upp.
De har kanske någon nära, och det räcker.
De ser sin smärta, vänder på den o kanske ser de lite ljuspunkter då och då.
En liten bit i taget.
Alla drabbas vi, somliga klumpar det verkligen ihop sig för.
Det blir övermäktigt i perioder.
Men bara så pass mycket så att det på något sätt finns en vilja, en mening eller hopp om en sådan som gör att benen ändå rör sig.
Och det enda som verkar skilja människan åt är på vilket sätt man hanterar det.
Lätt?
Nej.
Livet är sällan enkelt.
Vissa stunder kan vi nog dock göra enklare än vi gör.
Bara för att märka att det faktiskt just gick lite framåt!
Dags för en oerhört stabil lunch!!!
Kram
Johanna
