Att förlora fotfästet

 Lite saker från mitt hem: Mina första skor, sen -70 alltså

Min farfar Glasblåsares verk

Farfar Tages verk: isbjörnar.



Ett känt ordspråk har poppat upp i mitt huvud lite nu som då...

Att våga är att förlora fotfästet en stund.
Att inte våga är att förlora sig själv.

Vad det nu handlar om. I stort och smått, det som bara du vet.
Som i mitt fall, att släppa kontrollen över mindre och större saker.
Som att tokgalet säga "sure, jag är här. Jag följer med på det du bestämmer", (och innerst inne hoppas på att det inte är bungyjump eller forsränning som står på schemat...!!!). Men att ändå låta sig svepas med.
Eller bestämma sig för att låta sig svepas med om allt ändå känns lugnt i själ och hjärta.

Det kan handla om att göra en förändring, att gå ifrån något invant och välkänt och istället skapa något nytt.
Det är lite läskigt, det är lite pirrigt och skrämmande men ändå häftigt. Att ha tagit steget mot det nya, en ny väg, en ny giv som kanske blir lika bra. Eller tänk....ännu bättre?
För mig som person kanske det faktiskt blir bättre, eftersom det är mer jag som styr mina steg, som gör det jag vill - tillsammans men ändå mer ur mitt håll - på mitt sätt. Det vet jag inte förrän jag prövat. Och steget är taget. Och känns just sådär pirrigt och skrämmande men häftigt...

Att inte våga gå utanför ramarna eller murarna vi så gärna bygger upp omkring oss handlar mycket om tillit tror jag. Till sig själv till största delen, till sin känsla för sig själv och det man själv känner och tror på. Men också, i hög grad, på de runt omkring. På respekten man möter och acceptansen man känner för den som är jag. Att jag är bra, duger gott och är någon att räkna med.
När man själv känner för att rucka på skalet omkring sig, riva murarna som omgärdat en under olika lång tid...då händer det saker.
Kärleken till den egna personen växer, för att man faktiskt vågar att tro på sig själv.

Det är nog det allra största man kan ge sig själv. Kärlek och respekt. Att tro på sig själv som person, att man duger i ett större sammanhang, att jag har saker att komma med. Att jag är tillräckligt bra. Som människa. Som yrkeskvinna. Som mamma. Som kvinna.

När kärlek och respekt finns för den egna personen, först då vågar man öppna sig, och även riskera att bli sårad på vägen. Tror jag.
Att våga kärlek är stort.
Att våga öppna sig är stort.
Att våga bara vara är stort.
Att släppa in kärleken i sitt hjärta och känna - det är stort.
Att våga älska och bli älskad. Jo, det är stort.

Och jag vågar!
Jag förlorar hellre fotfästet en stund än att förlora mig själv, oavsett vad som händer på vägen.
Jag vågar! Och jag älskar! Och jag njuter!

Tack kärlek.

Johanna





Kommentera här: