0 Läs mer >>

En förfärlig dag idag.
Vaknade så tung och ledsen så det kändes som att sorgen satt sig på bröstet. Som ett astmaskov upphöjt till hundra. 
Känt mig skör som rispapper, gråten precis under ytan hela tiden. 
Noll fokus som gjorde att de små tentorna som tillhör ortopedikursen jag kör fick göras om. En får en chans till direkt så det var ju bra men vet inte vad jag läste. Kändes bara ointressant och alldeles för mycket text som inte gick att få in. Splittrad hjärna utan koll denna dag. 


Checkade ut tidigare på grund av klipp- och färgtid. 
Skönt att få komma dit, få en kram och sätta sig och bli ompysslad. Få ljusare skalle och lite ansad frissa.
Åkte direkt till maxi för inköp av mat, jord och penséer. 
Planterade på balkongerna.
Slogs återigen av att det både var första gången och att jag aldrig mer kan...
Mamma, som jag alltid messade med bilder när jag köpt blommor, piffat i hemmet på något sätt. Aldrig mer kan jag göra det. 
Kanske ser hon ändå, och njuter på sitt sätt.
 

Det är en overklig känsla.
Inuti är det en tomhet som kramar om på det mest hemska sättet, som att det grävt ett hål.
Det känns för djävligt, det är verkligen så.
De där vågorna kommer och går. Vissa dagar ligger vågorna som födslovärkar, tätt tätt. Vissa dagar, eller mer stunder, så är vågorna mindre, och det är lättare att andas. 
Det går inte, ska inte styras, utan det får vara så.
 
 
En lugn kväll blir det.
Ryggbiff och ugnsrostad potatis med rödvinssås.
Ett glas rödtjut medan maten lagas och kanske lite till när den äts.
Två avsnitt av Handmaids tale nu, innan matfix. Innan det blir någon slags fredagkväll gör sin entré.
 
Och ännu en dag har gått. 
Märkligt ändå.
 
Kram ❤️ Johanna

Ännu en dag har gått.

0 Läs mer >>

Livet är så märkligt.
Först lever en, suger ut det en gillar, lever livet på det bästa sätt en kan och får också ta del av diverse skit utled vägen. Sorg, sjukdom, tunga saker lite då och då. En lever och så...poff...tar det slut.
När andarna, livet, lämnar kroppen så är skalet kvar. Boningen för de där livsandarna. 
Det är märkligt. Kanske inte livet så mycket, utan slutet på det.


Vi har planerat begravning, sånger och psalmer och låtlista för avsked. Blommor till kistan, foto av mamma och annonsen ordnad. Som ett driv av planering som också är en del av processen. Mest för att det måste planeras men också en del av att förstå vad som hänt. Som en del av sorgen.
Också så märkligt, att sitta med prästen idag och berätta om älskade mamma. Hur hon var, vad hon tyckte om, hur mamma och pappa träffades och hur hon liksom såg livet med och för oss som sitt kall som hon gav all sin kärlek till. 
Det är så sjukt att det är mamma vi pratar om på det sättet.
Så sjukt att det är för mamma all denna planering sker. 
Det borde varit en fest, en hyllning som är härligt rolig och som aldrig vill ta slut. Precis som mamma var, hon ville aldrig att festen skulle ta slut, hon ville alltid stanna till sist.
 

Tänder ett ljus i det röda huset även ikväll.
Som någon skrev behöver hon ju se när hon lägger pärlsocker på bullarna. 
Älskade mamma. 
Det är en sådan tomhet, så overkligt att inte ha henne här i fysisk form. 
Det känns verkligen som att en förlorar ett av väderstrecken, som att allt blir lite mörkare, dystrare. Då förlorar en vartannat andetag. 

Grubblar just nu på sista dygnet, på att det fanns saker som borde gjorts annorlunda, och som hade gjort att tiden med mamma blivit lite längre innan sista andetaget. 
Skrivit ner mina tankar och ska skicka dem. För att förhoppningsvis få igång en reflektion över hur det blev och hur det kunde blivit.
Inget hade ändrat hur det blev, men vår tid med mamma kunde blivit längre. Vi hade kunnat hålla hennes händer ännu lite till. 
 

Ändå gick det stilla till. Lugnt. Som att hon var klar, och ville gå in i det röda huset. Som att hon visste att där var det fint, att där väntade något bra.
Och jag tror hon gick i tillförsikt att hon var oändligt älskad. 
Det är det viktigaste.
Att hon gick med det i sitt hjärta, för det är verkligen så sant.
Så oändligt älskad och saknad.
 
Kramar ❤️ Johanna

Det är så märkligt.

0 Läs mer >>

En så overklig känsla.
Helt tom på energi. Tom på liv som det känts.
Vanliga rutinerna inför jobbdag, och jag har gjort det jag ska, pratat med de som ringt, med kollegor som jag behövt stämma av med, jag har planerat och fixat som vanligt.
Men som att något gröpts ur, något djupt som gör att styrfarten förlorats, riktningen blivit mer oklar. 

 
Fått vackra blommor på jobbet och av bud. Så vackra, och så varm det gör mig. Tack alla som visat omsorg - så värdefullt. Utan er hade jag inte stått upp.
 
Ordnade mat när jag kom hem, åt tillsammans och pratade om dagen. Känt mig så trött och så kom allt ifatt igen.
Sett sista avsnittet av 1923 samtidigt som jag tittade på alla foton igen. Tittade och grät. 
Det är så otroligt tomt, och det gör så ont.
Att det där "aldrig mer" är just så.
Och "första gången" som en gör si och så.
Att aldrig mer få krama om, pussa hennes kind. 
Att aldrig mer få höra hennes röst, hennes skratt, eller få se hennes händer när hon hör bra musik. 
Och veckan som gick, så var det första gången utan mamma vid påsk och min födelsedag. 
Så många sådana det kommer bli detta året. 
Och det gör så ont som att bröstet ska kramas sönder.
 

Älskade mamma!
Jag saknar dig så. Du fattas mig så.
Just nu förstår jag inte hur jag ska klara av det här, när tårarna rinner och allt känns överväldigande. 

 
Det får vara som det är.
Som att sätta på duschen med känslor emellanåt. Som störtfloder som kommer av och till.
Kvällen blev tung, som förväntat efter första jobbdagen efter allt. 
Den där overklighetskänslan lär hålla i sig ett tag.
Det känns för grymt att helt ta in det, utan det får väl smyga sig på lite i taget. Det är tillräckligt svårt.
 
Försöker ha bilden framför mig, att det där röda huset är upplyst och fint. Kanske är det aldrig ens natt där utan bara sol och grönska och dagtid. 
Och där finns nog varken alzheimers eller cancerhelvete, utan där är en pigg och frisk och orkar göra allt en vill. Precis så där lätt och kvickt som du en gång gjorde, älskade mamma.
 
Kramar ❤️ Johanna

Första gången och ald...

0 Läs mer >>
 
Sovit gott, som klubbad näst intill medvetslöshet känns det.
Tänker att det är en process och en naturens vänlighet att nu ge frid någon tid på dessa omkullkastande dygn.


Lugn ligga-kvar-i-sängen-morgon innan frulle och andrakaffe.
Tog mig till gymmet och körde ett svettigt och skönt pass. Med spellistan till mammas begravning i öronen. Känns som att det är bra att låta sorgen få rum, ta plats för att ibland spränga bröstet för att sedan lugna sig till en liten bris. 
Låg i soffan i hopkrupen igår, grät mot makens bröst när alla åkt och huset andades tystnad. 
Även den gråten ebbade ut för att sedan ge nattro.
 
 
Påsken nedplockad.
Kändes som att jag rensade ut ett liv med det lilla pynt jag tagit fram. Så märkligt var tankarna studsar upp och på vilket sätt. 
Märkligt att benen går, att andningen funkar och klockan tickar fram. En timma, en dag i taget. 
Imorgon är det en vecka sedan som vi höll mammas händer, pappa och jag. En vecka sedan hon tog sitt sista andetag och gick in i det röda huset. 

 
 
Och vi lever kvar.
Regnet landade på svettiga kinder i förmiddags, som en skön smekning. Och haren hoppade runt i museiparken för att titta fram bakom påskliljorna i slänten. 
Blommorna blommar, till och med den skira grönskan i bokhultet har börjat poppa. 
Så mycket som är så otroligt vackert.
Precis så, trots att det känns som att tiden borde ha stannat.
 
The show must go on.
Ja, det är väl ändå så.
På något sätt går det. Och småningom finns minnena som sköna, varma, roliga glimtar utan att smärta. 
Tacksamhet fyller mig, med allt mamma gett mig och oss. För allt hon var. 
Albin Lee Meldaus låt Mamma är så bra.
Den sjungs upp till där hon är. 
Till den ständiga våren, med vänner och öppen dörr. 

Kram ❤️ Johanna

Naturens vänlighet.

0 Läs mer >>
 
Morgnarna denna veckan har varit så oerhört tunga. Som att allt gör sig påmint, kommer ifatt och goda minnen blandat med sista tidens både goda och mindre bra saker poppar upp. 
Förra söndagens promenad kommer för mig.
Som att den var meningen, att få bilden av solen, grönskan och vitsipporna. Både för oss och för mamma. Något hon kanske tog med sig när hon gick fram till det röda huset. 
De sista timmarna, det som sades, det vårdar jag ömt. 
Men sorgen smäller till en då och då som en störtflod, och det känns som att min egen luft tar slut.


Gick en promenad och satte mig på stenen.
Lät gråten komma, för att den måste det.
För att jag inte tror på att stänga in den utan den behöver få komma ut. Fram. 
 
 
Det blev ändå en fin födelsedag igår.
Vaknade upp till kram och presenter från maken.
Efter gråt firade vi med gott bubbel,  gjorde en långsam trerätters för att ta vara på dagen. För att tiden fanns och behövde få göra.
Först häng vid köksön med prat och skumpa.
Fick presenter  och så ordnade vi förrätt med potatisbullar i våffeljärn med creme fraiche, tångcaviar, rödlök och gräslök- hädiskt gott. Till huvudrätt marinerad benfri fläskkotlett med potatisgratäng och sallad. 
Skumpa, rödtjut, prat och mat. 
Glass, kaffe och film.
Biljard och musik från nya vinyl jag fick. 
Somnade gott efter en stunds läsning, tacksam för dagen.

 
 
Brorsan och jag gick till pappa på förmiddagen, tog en kaffe.
Så oerhört svårt att vara där första gången sedan mamma försvann. Se allt som är hon utan att se henne. 
Så tungt och overkligt.
Något att möta och vänja sig vid, något som får ta den tid det tar. 

 
Det Blev fotbollsmatch i eftermiddag som avslutning på helgen. Kul med fotboll men synd med förlust för ett bra Öster!
 
Så tungt att säga hej då till mina människor, som for hem till sina hem. Tyst och tungt. Det har varit en välsignelse att få vara i den här märkligheten tillsammans i flera dagar. Få prata, gråta, planera, bara vara ihop. Så otroligt tacksam för det.

På något sätt ska en nu tillbaka till verkligheten.
En verklighet som för oss blir högst ovanlig och något vi aldrig gjort förut. 
Nya steg i livet utan en älskad människa.
Hur det ska gå vet jag inte riktigt, bara att det måste gå.
 
Kram Johanna ❤️
 

Nya steg i livet.

0 Läs mer >>

Nästan hela min extended family samlades igår.
För att kramas, äta, hylla älskade mamma, och för att se om påskharen gömt något i buskarna.
En fin dag, mitt i gråt och saknad.
Fint att samlas, och att få berätta om mammas syn på det röda huset, i trä och i tre våningar.
Som hon såg och gick in i, och som hon skulle inreda. Det var ett vackert hus sa hon som hon gick in i.
Så otroligt fint att få ett litet hus som symboliserar det ställe mamma klev in i, som nu får bli mitt lilla minnesbord för mamma. Där ljuset kan lysa fint om mörka dagar och mörka kvällar. Så tacksam.


Oscar, pappa, Frida och Flisan.
 
Så otroligt tacksam för hela min familj, för den omsorg och kärlek vi har. 
Det blev en bra dag, mitt i allt.
 
Brorsan Johan.
Fanny och Joel.
 
Kamilla och Patrik.
 
Dennis och Patrik.
 
Maria och AK.
 
Pappa och Fridis.
 
Leia, Felicia och Patrik.
 
 
Vi fortsatte hänga inomhus efter att de flesta gått hem.
Satt och pratade, lyssnade på musik och spelade spel. 
Så skönt att få ha någon slags normalitet och få en paus i det tunga, i gråten. Den kommer då och då, som en störtflod eller som en mer stilla våg. 
 

När en sovit känns det som att själen är helt naken och sorgen kommer över en. 
Gick min runda i bokhultet i morse och tokgrät, satt på tänkarstenen och pratade med mamma. Kände henne nära, men just tanken att aldrig mer få ha henne fysiskt intill mig är så förfärlig. Så overklig.
 
Så många minnen poppar upp, framför allt minnen om hur det var innan alzheimers och cancerhelvete gjorde entré i hennes liv. Det har varit så sorgligt att se, som en ständig sorg och saknad av det som en gång var.
Den pigga, påhittiga, kvicka mamman som alltid var pigg på att hitta på saker, som gillade att ställa till med festligheter. Som var den jag ringde när något skulle berättas, och som jag pratade med om allt. Som sedan kom ihåg, och följde upp. Som lyssnade och fanns där.
Det förändrades över tid, som det ju blir, och blev ombytta roller, som det blir i den där eländes sjukdomen.
Så sett till det som nu var så har lilla mamma nog fått frid och ro. Det måste varit svårt, på så många sätt stt gå från frisk till sjuk, från självständig till beroende av andra. 

Hon finns nära ändå.
Som den hon var.
I vinden, i blommorna, som en stilla känsla. 
Som någon skrev, så finns hon i rummet intill om jag bara lyssnar.
 
Kramar ❤️ Johanna
 

Det röda huset.

0 Läs mer >>

När mammor dör då förlorar man ett av väderstrecken

Då förlorar man varannat andetag 

Då förlorar man en glänta 

När mammor dör växer det sly överallt.

Göran Tunström


 
Precis så känns det.
Att vägen blir otydlig, linjen inte rak.
Så obeskrivligt smärtsamt att min älskade mamma inte finns kvar längre, inte går på samma mark som vi. Inte hör samma sånger, ser samma grönska. 
Inte längre är med vid vårt bord.
Det är en sorg som just nu känns bottenlös.
Och just nu får det vara precis just så. 
Alla känslor måste få finnas, all gråt måste gråtas. 

 
Planerade begravningen igår.
Valde Kista, präst, blommor.
Såg till att sångerna vi valt kommer från hjärtat, och mamma älskade musik. 
Freddie Wadlings Blott en dag, Helen Sjöholms Koppången och psalmer som mamma gillade. En musiklista till avskedet med bästa sångerna för stunden, Sammy Davis Jr Come sundown, Mamma med Albin Lee Meldau är ett par av dem.
Och blommorna blir gula, som vi gillade båda två. 
Det kommer att bli fint men så sorgligt. 
Så ofattbart.
 

Pratar med henne hela tiden.
Känner henne nära mig ändå, och har henne inom mig. Lät gråten komma på gymmet, under promenaden och visade mamma hur grönt det blivit. Hur vackert allt börjar bli så här i början av våren. 
 
 
Är så tacksam för alla omkring mig och oss. Vänner som hör av sig, skickar hälsningar och blommor. Som finns där och backar upp, som bjuder på käk och som är så där bra som gör en så varm i hela själen. 
Tack alla - det betyder ALLT.
Och vi håller ihop här. 
Hänger, pratar, gråter, äter och dricker kaffe.
Igår kväll blev det laxpasta och filmen Fyra bröllop och en begravning, som kändes så skön och bra för oss alla. 
En fin kväll mitt i sorgen.
 

Lyssnat på låtarna vi bestämt, om och om igen.
Satt vid pianot igår och sjöng ur mig, som att det läker något inuti. Och som att mamma satt bredvid och var rörd som hon brukar bli. 

Sitter i solen nu.
Tacksam för det vackra vädret.
Som att hon ville det skulle bli lite lättare för oss.
imorgon samlas vi, nästan alla barn och sambos, bonusbarnbarn och vi. Det blir grillad korv med bröd, bara det enklaste men för att ses i vår trädgård. Få krama om och vara tillsammans. 

Det är svårt det här.
Att mista någon som en älskar så, som alltid funnits där och som alltid, alltid ville ens bästa. 
Är så tacksam för det. För henne, min mamma, som varit den bästa för mig och oss. 
Tack❤️
 
Kramar Johanna ❤️

Precis så känns det.

2 Läs mer >>

Så kom dagen som jag fasat för. Som ändå kanske skulle vara en lättnad för allt lidande som varit sista dryga året. Så mycket som hänt, så tungt det varit. Så mycket sorg över det som förlorats.

Så kom dagen då du tog ditt sista andetag.

Älskade mamma.
Det gör så fruktansvärt ont, att förlora dig - du som burit mig, varit min mamma i nästan precis femtiofem år.

I helgen fick vi en fin dag, i rullstolen i solen. Vi såg vitsippor och grönska. Och du njöt av solen mot ditt ansikte.

Jag lämnade dig ett brev, som du läste och sedan klappade om mig. Idag, strax innan ditt sista andetag, så tackade du för det. För de fina orden och hoppades att det stämde. Och du tackade mig och pappa för alla åren.
Och så såg du det där huset framför dig. Ett stort rött trähus i tre våningar. Du skulle inreda det, möblera och köpa kuddar. Tapetsera. Du sa det var så fint.

Det är nog där du är nu. Och piffar, med dörren öppen så den som knackar på kan komma in. Bullarna uttagna ur ugnen så alla kunde få ta en bulle eller fler.
Älskade mamma. Som du fattas mig. Som jag hoppas att du fått frid och ro, precis som det såg ut när du gick.
Fönstret öppnades, så själen fick bli fri.

Brevet du fick, det kommer här. 
Jag älskar dig.


Till min mamma 

Om jag hade fått välja mamma, så hade jag valt dig. Varje dag.

Du har varit en otrolig förebild, som alltid värnat om mig, om oss. 

Du har tagit hand om oss, sett till att vi har haft det vi behöver, att vi varit hela och rena och mätta i magen.

Du har skjutsat oss fram och tillbaka till olika aktiviteter, aldrig bromsat våra intressen. Du har stöttat och pushat lagom, de dagar lusten varit låg. Varenda uppvisning, varenda konsert, varenda fotbollsmatch har du kollat på. Ditt stöd har varit oslagbart och något jag med värme alltid burit med mig.

Du har öppnat ditt hem, för alla som ville komma. Vår fritidsgård till vardagsrum var en oas för oss, men också för många av våra vänner. 

Både du och pappa gjorde liksom det till ert livs kall, att släppa in, att ge en sittplats, en kaffe, en bulle, en korv till dem som behövde.

Du bakade jämt. Tog med din fikakorg överallt, till alla fotbollsmatcher så att laget skulle få fika i pausen. Otaliga är bullarna du bjudit på älskade mamma!

Du har hållit familjen högt, värnat om tiden och umgänget med oss.

Alla fredagkvällar var heliga, oavsett vad så käkade vi tillsammans innan vi drog iväg på olika saker.

Under några år var kontakten mindre bra, när jag svävade iväg i mitt huvud, på min frikyrkliga irrväg. Ändå fanns du där, redo att helhjärtat ta emot när jag kom tillbaka. Och jag är så tacksam för det!

Tack mamma för att du varit den du är genom hela mitt liv.

Den självklara att ringa vid alla förändringar, alla nyheter, eller när jag bara ville prata. Du fanns alltid där, lyssnade, tog in, kanske gav något råd men mest av allt så lyssnade du. 

Du var den självklara att ringa när jag skulle göra något i köket för första gången och behövde råd med hur. Det var dig jag ringde när jag behövde hjälp med de där husliga tingen, och du visste alltid.

Det var dig jag ringde när min älskade Frida kom till världen, den första jag tänkte på att ringa.

Du har varit en fantastisk mormor till henne, med samma självklarhet öppnat din famn och ditt hem, tagit om hand, visat omsorg och funnits där genom hennes liv.

Du har varit, och är, en fantastisk mamma och jag är så glad och tacksam för det.

Tack älskade mamma för allt du varit och gjort för mig i mitt liv.

Du är bäst!

Kram din dotter Johanna 


❤️❤️❤️

Så kom den dagen.

0 Läs mer >>

Naturen är som ett plåster nu, som balsam för själen. 
Så otroligt vackert överallt.
Tur är det för just nu behövs alla plåster och allt balsam som finns.
 
 
Sådan berg- och dalbana, så mycket som bekymrar, som inte riktigt bara går som på en rak linje. Saker som även nu får mitt huvud att brinna, när det som bör göras inte görs. 
När en behöver stöta på, fråga efter, be om...
Så trött på just det efter detta ett och ett halvt år där jag gjort just det. Tankar som inte tänkts klart, prover som inte följts upp, mediciner som inte satts ut, eller satts in och så vidare....i en, som det tycks, aldrig sinande ström av frågetecken och utropstecken. Ibland röda, stora utropstecken....
Vill bara att det ska få kännas lugnt, fridfullt, icke smärtsamt, icke ångestfullt. Det ska finnas de som ser innan det skett, som hör skiftningarna och som agerar på just det. 
Imorgon nytt möte, och förhoppningsvis ett där saker beslutas stort och högt, med klubba om det behövs. För det bästa. Den bästa. Som ska få det så bra det går. 
Må det få bli just så.

 
Ny majblomma på bröstet. Detta år i vackert gult.
Bästa färgen Ju!
Tog en promenad efter jobb och besök, behövde rensa huvudet, höra fågelsången. Få lite ny energi.
 

Försöker finna ro nu.
Ätit. Sett ett avsnitt av 1923, som inte precis var upplyftande utan det mesta går åt skogen verkligen. Förhoppningsvis kan något bra ske snart, hade ju varit piffigt.
Ska läsa lite i En lyckligare tid av Claire Lombardo, en tegelsten på 700 sidor fast i pocket så litet typsnitt men läsvänligt format. Och en ganska bra bok.
 
Ber en bön till stjärnorna. Till Moder Jord.
Om frid. Om ro. 
Och ett litet, snälla. snälla vänta ännu någon dag.

Kram ❤️ Johanna

Som ett plåster.

0 Läs mer >>
 
Vaknade av mig själv.
Utan ångestpåslag, och med lite mer lust till livet.
Gemensam frukost och så gick jag till gymmet. Hann precis köra klart och stod och stretchade när nästa människa kom till träningslokalen- perfekt för mig.


Gick hem och duschade innan biltur till boendet och till mamma. 
Det var så skönt väder och mild vind så vi tog en promenad i omgivningarna. Härligt att mamma fick se utslagna buskar, och vitsippor och få känna solen mot ansiktet.
Andningen inget bra men kanske snäppet bättre än igår. Några steg med rollatorn går det men sen tar orken slut. Sådan tur att det finns rullstol en kan ha vid längre tur, typ både inom- och utomhus.
Gårdagens gråt var nog bra för mig, då spänningarna kändes mindre påtagliga idag. Mer lugn i min själ.
Just idag är jag stark...
Det skiftar, så är det och så får det vara.
 
 

Var nere på stan en sväng och köpte mig ett nytt träningsset. Vissa blir urtvättade och uttöjda och jag behöver några stycken som jag gillar. Svarta brallor och en ljusrosa träningstisha blev det. Tycker det är kul att ha kläder jag gillar även när jag ska svettas, allt blir roligare då!
 

Bakat grötbullar.
Min terapi, och bra grej att ha hemma när brorsan och ungen min kommer hem till påsk. Det doftar gott här nu.
 
En stund på balkongen, fastän det kanske är lite blåsigt men ändå skönt. Vill ta vara på solen en stund innan matfix. Biffar, potatis i ugnen och grönsaker får det bli tänker jag.

Ha en go söndagskväll!
 
Kram ❤️ Johanna

Just idag är jag star...

0 Läs mer >>

Dagarna består av alla känslor på samma gång.
Oavsett om en fyller de med trevligheter så finns det tunga där, i bakgrunden hela tiden. Vilket ju är naturligt, inget konstigt men det är så det är.
 
En lugn morgon och frukost och så en stund på stan med min käre pappa. Det var en inköpstur för att handla födelsedagspresent från honom till mig. Det är en tradition som är gammal, och väldigt mysig. Fick en snygg jeansblus och ett par juste gubbabyxor med veck och hög midja i linne. De behövdes ju så klart läggas upp så jag får de förhoppningsvis före min födelsedag.
Jag har, som jag brukar säga, inte begåvats med några ben så det krävs inte så mycket tyg!

 
Vi gick hem för att brygga en kanna kaffe, efter att ha inhandlat kakor på bästa fikastället för att ha med till mamma. 
En lördagsfika fick det ju bli, en stund tillsammans.
Det är dock svårt att höra en andning som är klart påverkad, som liksom gör talet stötigt och ansträngt. Att vara i den kroppen är tufft, trots att regelbunden medicinering sker. 
Den här resan är  plågsam, som det så ofta är på vilket sätt det än sker.

En tung dag, trots solsken och ljuvlig promenad.
Trots god pizza, och avslappnad kväll med maken.
Försöker bara följa med, inte streta emot utan tillåta gråten när den kommer. Låta allt som känns få finnas. 
 
 
Älskade föräldrar!
 

Nu blir det ett avsnitt till av The last kingdom, på Netflix.
En del läsning får det bli också.
Har varit på Akademibokhandeln och köpt ett par påsk presenter och så blev det visst några pocketböcker också...woop!
 
Kram ❤️ Johanna

Försöker följa med.

0 Läs mer >>
 
 Tydligen en grej med att sticka för klimatet. 
Har inte riktigt läst om det, men det är som en proteströrelse, som jag ska läsa på om. Fint gör de ju det i alla fall på våra statyer i stan.
Såg det i morse på väg till M'OAS.

 
Fick en skön stund idag. Med ansiktsbehandling och brynfix.
En bra stund att försöka bara vara, slappna av och ge mig själv som gåva.
Tog en extra promenad efter behandlingen, i otroligt väder. Skönt att få sol på fejset och ta in förmiddagen lite.
 
 
Varit hos kära mamma, både jag och pappa. Käkat lunch ihop,  suttit och pratat själva och sedan haft möte med det team med läkare och sjuksköterska som är runt mamma.
Det är en tung  resa som de ska hjälpa till med att få så bra som det bara går, och det är just så hela min själ hoppas. 
Vi hade några fina timmar ändå, även om mycket runtomkring på något sätt också är bisarrt. Det gäller att liksom hitta någon slags normalitet mitt i det mindre normala. 
 
 
Fick ett mess från nyblivna grannen just här, min gamla vän som nu flyttat in i kvarteret: 15.30 ropar naturen på min uteplats. Vill du SWTP (short walk to prosecco) så finn det ett bubblande glas redo.
 
Så klart att jag snabbt ställde om hjärnan, bytte kläder och fixade mig lite och promenerade dit. Härligt att sitta på deras uteplats på den fina bakgården. Satt där i solen och snackade en dryg timma innan jag gick till min aw-dejt.
Träffade vännen Ulle på Galai, åt gott och drack gott medan vi snackade om livet. Om berg- och dalbanor, barn, jobb och allt däremellan. 

 
En bra eftermiddag och kväll med goda vänner.
En tidig aw resulterar i tidig kväll vilket passade bra idag.
Nu dags att tvätta ansikte, borsta gaddar och inhalera min kvällsdos. Min lilla ritual, helt enkelt.
 
Maken kommer nog från sina festligheter om en stund, och imorgon har vi båda sovmorgon. 
Det är fint. 

Så skönt med ledigt idag. 
Just nu behövs de här dagarna så väl. 

Kram och trevlig helg

Ge mig själv som gåva...

0 Läs mer >>

När själen inte mår väl är kreativ sysselsättning bra, som att piffa, sjunga, måla eller baka (för mig alltså. För mig är det så)
Häromdagen blev det en ventil med lite påskpyntande. Någon dag framöver blir det nog lite grötbullebak. Det är en bra grej.


En dag som gått fort, en lång dag med mycket på agendan. Vissa saker blev bra, vissa kanske mindre bra men så är det alltid på något sätt. Allt är inte för att när en vill utan en får ha lite tålamod. Det händer liksom alltid något på vägen.
 
 
 Tog en liten promenad.
Hade tänkt att träna men det blev en liten runda i luften. Med mina tankar. Haft knasnätter med mina lungs så det kändes bättre så. 
Hoppas på vändning så sömnen blir min vän i natt.
Av flera skäl. 
 

Så mycket i huvudet nu.
Om hur det kan bli som det är, om det går göra något åt det eller om det är så det kommer vara. 
Önskar att det får bli lugnare, mer som det var men det kan vi inte bestämma över. Det är som det är. 

Imorgon har jag en semesterdag.
Förhoppningsvis lite sovmorgon, långfrukost.
En skön stund på M'OAS för brynfix och lugn. En promenad till och från. Det blir bra.
 
Nu ett avsnitt av The white lotus som jag trodde jag sett  klart men jag hade visst inte det. Det var ju tur för då hade slutet varit jäkligt skumt! Serien är skum men den har något skruvat intressant i sig.
 
Kram ❤️ Joey

Skruvat intressant.

0 Läs mer >>

Gårdagen blev inte som jag hade tänkt.
Vaknade med tryck över bröstet efter tung måndagkväll och märklig natt. Många tankar och känslor som gjorde det omöjligt att ta tag i det jag brukligt gör.
En dag tillsammans med alla känslor och tankar, på lång promenad i Bokhultet, en stund på min sten och sedan på balkongen i solen, och på gymmet. 
Låta tankarna vandra som de vill.
Vara i allt som nu är. 

 
Trodde natten till idag skulle bli lugn men det blev istället ett panik uppvaknande med andnöd vid midnatt. Nåja. eftwr ett gäng inhalationer och ett par timmar somnade jag om.  
Hoppas istället på natten som kommer. 
På sömn. Lugn. Återhämtning.
 
 
En bra arbetsdag ändå, ja en stökig men ändå bra. Skönt att vara på jobbet med fina kollegor. Så otroligt tacksam för dem!
 
Nu blir det lite Dr Pol så kanske jag kan somna gott sen!
 
Kram ❤️ Johanna
 

Låta tankarna vandra ...

0 Läs mer >>
 
En dag som varit som en centrifug, snurrat på 1200 varv utan uppehåll. En dag som var rörig, alltigenom rörig faktiskt.
Imorgon hoppas jag på en bra dag. 
En dag som det flyter på.
Där centrifugen får stanna. 


Fick en fin liten present som lyste upp min dag. Tack du fina!!
Fick avblåsa en lunch, som jag längtar efter men det får bli en annan dag. 
 
Tiden. Den där tiden....
Sorgen som river, som idag kom upp till ytan igen. 
Som kommer och går, som vågor. 
Tiden som en inte vet något om.  
Det är en sorg som pågått länge, som pågår hela tiden och som känns som en avgrund som en ibland faller i.
Det får vara så, det är som det är. 
Gråten som kommer och går, det får också vara så. 
Det är okej, det är en smal stig vi nu går på. Vi som är runtom. Det känns som att den blir smalare och slingrigare, lite i taget.
Jag hoppas att när vi måste släppa taget, så är det sommar där vid krönet. Som välkomnar den som går, på allra bästa sätt. 
Men ännu finns tid. Ännu har vi lite tid. 
 

Avslutar dagen med ny serie för mig, oss. The Last kingdom - om hur England blev England typ. En rå
historia så klart, men som en fort vill se mer av. 

 
Och jag behöver sjunka in i min bok en stund efter dagen.
För att finna ro, mitt i allt.
 
Kram ❤️ Johanna

Ännu har vi lite tid.

0 Läs mer >>

Det börjar knoppas och blomma lite överallt nu. 
Den bästa årstiden verkligen.
Som att livet börjar om, får ny kraft.
Trots allt som händer runtomkring så vinner naturen. 


Fina blommor inne också, som jag fick i helgen. 
En fin helg.
En blandad helg med fest och vänner, träning, lugn och ro och idag sångrep med Eka.
Det är så jäkla kul! Vem kunde tro det för några år sedan när mina lungor var helt fucked up och stämbanden likaså. Det har tagit år att hitta min röst igen, att bli vän med den och på så sätt kunna uttrycka mig på det bästa sätt jag vet. Kul att hitta låtarna, arra om så de passar min själ, mitt sätt. Det är en verklig ynnest att få lira med bästa Eka igen! 
 

Det kom bra i tiden, något som behövdes nu och här.
Det är mycket känslor som far runt, många tankar. om livet, om det som är. Om saker som varit så bra, som nu är upp och ner. Saker som har varit och som aldrig kommer tillbaka.
Med hopp om något slags lugn.
Vet inte om en kan hoppas på det, kanske är det för mycket begärt men ändå. så mycket som är sorgligt just nu.
 
 
Nu har vi sett Gökboet, den gamla filmen med Jack Nicholsoni huvudrollen. Faktiskt en otroligt bra film fortfarande. 

Nu blir det strax sängen.
Boken En lyckligare tid en stund tills ögonen faller ihop.
Tacksam för fin helg, för härlig sjungande söndag.
Kan ibland vara medicin mot det mesta tror jag!
 
kram ❤️ Johanna

Medicin mot det mesta...