Att vakna upp, kliva ur sängen, och känna efter.
Vem jag behöver iklä mig idag för att passa in.
För att inte såra.
För att inte behöva berätta om det som finns längst inne.
Eftersom det gör att det blir jobbigt.
Kommer nära.
För att inte utsättas för frågor som måste ha förklaringar.
Känna av stämningen i huset, för att efter det bestämma mig om den glada, ledsna, surmulna, skrattiga, gråtiga, busiga, arga ska plockas och lockas fram.
Som en porslins - eller pappersmask som sätts på över ansiktets vanliga drag.
Så tröttande!
Att istället vakna upp, kliva ur sängen och känna efter.
Vilken dag är det idag?
Hur mår jag inuti idag?
Hm, en helt ok känsla.
Lite trött. Men helt ok. En längtan - jo, den finns där.
Och den får finnas där.
Den behöver inte gömmas undan, eftersom den är en del av mig.
Eller en irritation över något som hände igår.
Hm, inte så kul känsla men den finns där.
Så jag ska försöka ta tag i dig.
Vad du egentligen står för.
Eller en skön känsla.
Utvilad, glad i själen och förväntansfull inför dagen.
Hur blir det idag? VAd ska jag få se, uppleva, vem kommer jag att träffa?
Oavsett känsla- den får finnas.
Alla känslor är tillåtna.
Ingen känsla är fulare än någon annan - de är en del av livet och gör oss till de vi är.
Att öva oss på att försöka förmedla det vi känner är inte bara underlättande och bra för omgivningen - utan framför allt för oss själva.
Det visar att vi själva tar oss på allvar, de känslor vi har.
"Idag är en ingen bra dag" kanske du säger.
Helt plötsligt har du någon som gärna lyssnar, du delar med dig och du får en tanke tillbaka.
Kanske släpper den där känslan då, eller i alla fall lättar betydligt - bara för att du vågade dela den med någon annan.
Vi behöver ingen mask.
Vi är fullgoda människor med all mimik och alla känslor inom oss.
Det är ett som är säkert.
Släpp fram dig vettja:-)!
Stor kram
Johanna
