Inte en fiende.
Dottern liknar mer en delfin än en mänska....?
Franskbröd, chevrè, honung och solrosfrön
Äppelpaj från egna trädgården - vilken lycka:-)!!!!!
Jag är som jag är - med kompass som ibland tycks fungera ganska bra, utan större fadäser.
Ibland tycks det, trots att jag liksom gör som jag tidigare gjort, falerar ändå.
Som om att jag blir något stort, grönt och farligt monster - redo att hindra, sätta tänderna i och ställa mig i vägen för.
Och i nästa - ja, då är det lugnt igen.
Då är jag ganska bra, juste, snackvänlig och förstående.
Likt en galen berg- och dalbana i 200 knyck.
Som måste till...antar jag.
Och jag försöker lära mig på vägen, reflektera och reflektera om...
Tydlighet.
Ramar.
Som man inom dessa kan vara rätt så fri, spankulera fritt och känna sig fram.
Med respekt för det som satts upp som rättesnöre.
För att det är nytt, en prövotid av eget ansvar och en ständigt pågående utveckling från puppa tilll fjäril.
Att ansa, leka och lära handlar det om.
Att ge och ta.
Monstret - eller rättare; tydligheten - kan ses som ett hot.
Inte förhandlingsbar.
Inte i ett första läge.
När spankulerande pågått en tid inom de nu uppsatta ramarna kan ramarna flyttas ut, ännu en liten bit för att fjärilen ska bli mer flygfärdig.
Allt kommer dock inte på en gång.
Och väntan är ibland olidlig, har jag förstått.
Som en fånge i en bur - som behöver fångas upp och ges kärlek, mat och omsorg.
Som den kanske inte alltid själv förstår....?
Puss & kram
Johanna