Läste en artikel i Amelia av Katerina Jonouch.
Om att många talar gott om när barnen blir större och inte längre behöver mamma eller pappa på samma sätt, att det är en ny skön tid för de vuxna att skapa egentid.
Många, menade hon, känner mest en känsla av sorg.
Över att inte längre vara behövd.
Vilket hon också gjorde.
Hon ville va den som snöt glinens näsor, kammade deras hår och jagade bort spöken om kvällen.
Och jag tror det stämmer till stor del.
Att många känner det som en fasa.
Jag är kanske krass...?
Jag önskar och vill verkligen ha en god kontakt m mina barn, finnas där och dela deras tankar och funderingar.
Men jag har nog mindre behov av att känna mig behövd på ovan nämnda sätt.
Är nog oftast trygg i att jag finns där när behovet finns.
Och njuter över den ökade självständigheten.
Jag har varit där i några år.
Att behövas till matning, påklädning, nattning, passning vid vatten, på kvällen, övervaka vid olika praktiska moment, jagat bort spöken och annat.
Och jag har älskat det.
Jag har nog varit främst mamma under många år...?
Jag är känslomässigt klar med att ha varit småbarnsmamma. Och jag är glad över att ha fått den gåvan.
Och dessutom världens bästa unge!!
Men att va mer storbarnsmamma får inte mig att känna mig mindre kvinnlig, mänsklig...
Jag vet vem jag är och att jag har ett värde även utanför mammarollen och som storbarnsmamma .
Det är en ny tid.
Inte så mycket snoriga näsor utan mer att finnas för diskussioner, för tidsgränssättning, för samtal om större funderingar.
Och för att va helt ärlig, jag är nog en mer sympatisk mänska oxå som ter sig mer avslappnat utan snortork och matning och att invänta, ha tålamod och allt sånt:-)
Det gäller nog att liksom hitta sitt värde efter den tiden.
Hitta saker att göra bara för sin egen del, för att må bra och samla kraft.
Inte bara sitta och vänta på att glinen ska komma hem.
Träna, promenera, sjunga, skriva, läsa, laga mat och umgås med goda vänner och familj....hitta något som man själv verkligen uppskattar.
Att hitta sitt nya jag.
I den nya tiden.
Det tror jag går!
Och att det kan vara fullt njutbart!
Kram Johanna
