0 Läs mer >>

Från början finns nog inte så mycket rädslor.
För nåt.
Det blir mer ett inlärt beteende, det man ska akta sig för.
Som kor till exempel.

Vem kan tro att jag ofta var inne i hagen hos korna, eller sittande på staketet med bena dinglande inne hos de.
Klappade dem, och sjöng en trudelutt.
Det skulle ta emot idag.
Definitivt.
Vad som gjort mig rädd vet jag inte men i mina ögon är kor bra i vissa väldigt smala sammanhang, som inte lämpar sig att skriva om på bloggen...!

Och att göra nåt med bollar...
Typ brännboll, tennis, fotboll, volleyboll...
Jag var den som blev gris på tre kast.
Ni fattar ju hur bra jag var?
I skolan blev jag alltid vald sist, och om läraren mot förmodan var den som någon gång bestämde lag suckade vissa tydligt när jag kom i deras lag.
Jag som helst vände mig om när bollen kom emot mig.
I vuxen ålder är jag envist förnekande till att delta i såna aktiviteter.
Och varför...egentligen?
Jag har verkligen inget bollsinne och tycker inte att det är särskilt kul, men för att ändå va med i sammanhanget så kanske jag skulle våga...?
Åtminstone någon gång?
Svimmar jag så vet jag ju, men förmodligen gör jag inte ens det:-)

Eller om någon ber mig, i ett sällskap, att sätta mig vid pianot och spela och sjunga så går det oftast inte.
Det knyter sig, och jag vägrar envist som en gammal åsna.
Trots att det är det mest roliga jag vet!
De flesta i mitt liv har nog tyckt att sången och musiken varit så integrerat med mig, så naturligt, och oftast hyfsat uppskattat av de "närmast sörjande".
Är det ändå så att enstaka händelser satt sig som en tagg, som gör att jag i små sällskap väldigt sällan bjuder på den sidan?
Jag vet inte.
Jag hör bara hur väldigt konstigt det låter.
Och inte jag.
Typ.

Dörrar som jag som den åsna jag kan vara, har klappat igen.
Med spik och bom och lås.
Och som får mig att tycka att livet kan va onödigt jobbigt ibland, bara just för det.

Jag förstår det inte själv faktiskt.
Är dock glad för reflektionen.
Och över friheten att fundera.
Att jag kan göra vad jag vill med det.
Och tanken på att jag kanske helt enkelt (eller helt svårt) kan bestämma mig för att börja våga är lite lockande....

Kanske dags att åtminstone glänta på någon stängd dörr...?

Kram i massor!


Joey

Att öppna dörrar...

0 Läs mer >>

Tittar just på nåt reseprogram, från Mallorca.
Tjejen använder sina händer som språkrör, är väldigt mjuk i handlederna och snurrar på de.
Oavbrutet.
Då menar jag oavbrutet.
Nästan som ett tics.
Hon presenterar den spanska maten hon äter så man nästan anar att händerna dreglar.
Det är en konst:-)!

Händernas språk.
Min käre far kunde man se genom en glasruta när han pratade i telefon, och när det var jobbsamtal var handen rak och han gestikulerade, liksom ansatte takten genom att ta rörelsen i handen upp och ner.
Festligt!

Min man har också lite söta nycker för sig som gäller hans ögonbryn och en hand, då han djupt försjunken kollar in senaste nyheterna i Porschetidningen....:-)

Undrar vad jag själv gör?
Vet att min vänsterhand ter sig på ett visst sätt när jag står på scen.

Just nu håller vänster hand min ifåne medan jag med höger skriver.
Snart ska höger hand sträcka sig efter efter ännu en jordgubbe och en smutt bubbelcava:-)!

Kram på er!
Joey

Bubbel och Händer.

0 Läs mer >>
Hör jag på älskelsens stereo.
Vart jag mit i världen vänder står jag här med tomma händer. Längtar efter någon som kan rädda mig.
Hm.
En bra låt med gött gung.
Tror dock inte att det finns någon räddare någonstans, utan den mesta kraften till att rädda oss - har vi alldeles, alldeles själva.

Men en hand, en kram, en blick, ett ord och lite puff och coaching, spark i häcken i annan riktning än den vi slagit oss in på, kan behövas.
Av någon annan än just oss själva.

Jag tror inte att man är starkast ensam, men jag tror att vi klarar mer än vi tror.
Förmågan att förändra  ett mönster, ett beteende, en livssituation har vi i detta land ofatst - om vi inte är barn som är beroende av sina föräldrar och ännu ej kan prata.
Och man kan absolut vara olika illa utsatt, som gör att vägen är längre och svårare, mer snårig och bergig.
Större spark i häcken och fler händer kan behövas för att då komma över i en annan färdriktning.

När man sen bytt färdriktning är det så viktigt att man liksom söker sig efter någon mer hållbar styrning. Det vill säga du själv.
Med förmåga att säga ifrån, att lyssna in, reflektera och fundera.
Finns det något mer jag skulle må bra av eller är jag nöjd med detta och detta....?
Vad vill jag mer uppnå just nu?
Att försöka hitta sina styrkor, sin glädje, sitt hopp och sin trygghet.

En varm famn, ett fast handslag, en människa som finns där bredvid oss behövs.
Någon som ser, och som gillar trots att vägen är allt annat än spikrak och tvivlet dyker upp.
Vi behöver andra människor i vårt liv, för att bli riktigt hela.
Tror jag.
Någon nära.
Eller några.
Som man vet finns, som kag öppna famnen och som vi själva kan våga öppna famnen och hjärtat för.

För mycket svek gör hjärtat hårt, men med mycket kärlek kan det öppna sig.
En liten bit i taget.

Pöss och kram till er alla <3!

Joey






Vart jag mig i världe...

0 Läs mer >>

Tog mig ut efter jobbet, tog min cykel och såg sen världens hunk.
Blicken intensivt riktad på denne man.
Så pass att jag kör över hans fötter....
Insåg då: det var ju min egen man:-)!

Så kan det alltså gå.
Kontentan är att nyklippt Pärla är farlig för sin egen hälsa.
Och för cykelhjul.

Puss❤

En hunk för mitt öga!

0 Läs mer >>

"Vill du återvinna hälsan måste du sluta betrakta dig som offer. Den dag du vägrar vara offer tar du första steget mot ett nytt och bättre liv"
- ur Tango för trasiga/ Lars
Hesslind

Pratat om det på kompetensutveckling idag, tillsammans med våra beundransvärda handledare på avdelningarna.
Om att det är så avgörande för en persons livskraft, livsmod och livslust hur "man tar det".
Det som sker av sorg, smärta i mindre och större form.

Att den som kan övervinna offerkänslan kan få ett mer meningsfullt liv eftersom allt som händer ändå kan syfta till något, som man i slutänden ser som en lärdom av olika slag.

Och jag tror verkligen på det, att försöka se det som händer som en lärdom.
Inte att jag är ett offer för orättvisa eller omständigheter.
Och emellanåt gör det, onekligen, jävligt ont.

/Joey

Att återvinna hälsa.

0 Läs mer >>

Du är din förpackning.
Om att inte trivas med sig själv, kanske på grund av sin vikt, sitt utseende bottnar ibland i något mer än bara vikten.
Som depression, olyckligt äktenskap, smärtsamma minnen...
Som i sin tur kan ge förvrängd självbild och oxå fällor...tankefälllor.

"jag väger för mycket, alla andra lyckas banta"
"alla andra e snygga"
"inget blir som jag vill, allt e emot mig"

Tänker man ständigt så skapat det en förvrängning inom oss och påverkar hur vi ser på oss själva, menar författaren.
Och jag tror på det.

Det är därför viktigt att för att lyckas med saker man önskar och vill, att vända förvrängdheten.
Till nåt bra. Bättre. Gladare.
Boken jag håller i min hand är nyss påbörjad, den är spännande och får mig att fundera.

Återkommer när mer är läst!

Kram
"

Din förpackning.

0 Läs mer >>

Efter festligheter igår kväll var det skönt med stilla lunk-förmiddag...!!
Åt frukost i solen, läste lite och bara njöt.

Haft gobonusar och öm moder på lunch, shoppat med dottern till dansuppvisning, skolavslutning och basic-grejer så nu får det va slutshoppat för ett tag:-)!
En nöjd unge har jag i alla fall...!

Lite stress inför veckan känner jag, lite som vanligt egentligen.
Inbokad tre av fem kvällar må-fre, trevliga grejer Apselut som säkert känns energigivande väl där men som innan action känns som små hinder.
Livets vardagspyssel, ni vet!

Ikväll är det stekt lax som gäller tillsammans med fin familj❤ och Chill i bubbelpool...
Gött!

Kram på er!

En stilla lunk.

0 Läs mer >>

Sovmorgon är ju så fantastiskt skönt...!
Sov så hårt i natt att jag måste legat precis på samma sätt för i ansiktet i morse hade jag djupa fåror av vikt lakan...skitsnyggt!
Tur det inte var en förstadejt med Pärlan, då hade han nog bett mig lämna huset med omedelbar verkan:-)!

Bacon och ägg, pigg 8.5 års brud och två trötta nästan-tonåring samt tonåringsbruttor som det tog en stund att locka leenden ur.
Men dock.
Leendena kom och en tur till stan blev det med shopping och gofika.

Skolavslutningsklänning inhandlad minsann, hon kommer att bli så fin så fin min älskelse som åtminstone 1 g per år önskar att ikläda sig klänning.
Köpte en röd Top oxå, typ tillsammans vilket onekligen är praktiskt!

Lite slappande med bok en stund när dottern hänger med pappsen över em och kväll och jag ska vila ut mina skrynklor...
Hoppas de försvinner tills det är dags för party ikväll med goa vänner!

Kram och golördag till er!
Joey

Golördag!

0 Läs mer >>

...är himlen alltid blå.

Jo, så är det nog.
Trots att det ibland kan kännas väldigt murrigt i färgskalan.
Utgången tycks långt borta, och svaren kanske finns...frågan är var...?

En stund då och då glimmar ljusblå himmel till, solen når fram och värmen når hjärtat.

Men inte utan jobb.
Det är en ringlande väg för att komma dit.
Medvetet val att försöka välja det som ger mest av olika slags känslor.
Ibland glädje, ibland smärta och ibland utmanande för att utmana modet/fegheten...
Framför allt glädjen och det positiva som ger goda känslor.

Vilket är en konst.
Men med mycket glädjetänk orkar i alla fall jag bättre de dagar som är mer grådaskiga.

Kram!
Det är fredag❤!

Johanna

Bakom molnen.

0 Läs mer >>

Blivit sjungen och hurrad för, presenter och frulle på sängen och Goa kramar, hurrarop och fina, varma hälsningar!

Tack!!!!

Åh, jo.
Det är värt att fira att skrynklorna blivit fler och blodhunden slappare, gäddhängen längre och brösten mer lika taxöron.
För vad vore alternativet?
Väldigt tråkigt och oönskvärt.

Jag vill ju vara kvar, finnas med så länge det finns hopp om kärlek, liv och sång, goa människor, lust till gamla och nya saker....!
Finnas för andra finingar i mitt liv.
Göra underbara saker.
Njuta, upptäcka och lära mig på vägen.

Tacksam är ordet.
Skrynklor är en bisak:-)!

Kramar Johanna

Nya skrynklor?

0 Läs mer >>

Ibland är det som vanligtvis e ganska enkelt, väldigt svårt.
Av anledning...
Ja, vilken ?
Gamla mönster, fåror och labyrintspel kan nog förklara det hela.
Även om labyrinten ej längre är outgrundlig utan hanterbar.

Och det stör mig.
Att gamla profetior gör sig påminda och ger en besk smak i munnen.
Hur svårt kan det va?!
Att bara göra.
Rakt upp och Ner.
Utan krusiduller.

Kan man försöka för mycket?
Ja, fan vet.
Ibland krånglar tankegången till.
Stjälper istället för att hjälpa.
Och vilsenheten i labyrinten infinner sig.
För att tanken ställer till det och gör rädslan påmind.

Labyrint, gamla fåror och annat dravel-
Släng dig i väggen!!!!!

Pöss
Johanna

Labyrint.

0 Läs mer >>

Med somliga människor vecklar man in sig.
Likt en ände i ett garnnystan som liksom inte hittar ut, och som mer krånglar in sig ju mer man drar.
Kanske för att den som drar inte har rätta knycken.
För att de visar brist på respekt och säger att det ändå är de som står för sanningen.
Att nystanet inte behöver rullas ut för att se ljuset eftersom de kan leda oss.
Och änden finner sig.
Tycker ofta att det liksom ändå inte är någon ide eftersom ingen ser.
Sluter sig därför och kryper längre och längre in.

Sen finns det de människor som har förmågan att få andra att utvecklas.
Som letar upp tåten, eller änden och håller i.
Visar att de finns och står stadigt.
Som tålmodigt lockar lusten ur änden att själv leta sig ut.
En liten bit i taget.
Och ser änden, lyssnar och respekterar.
Går bredvid och håller, men drar inte.
Låter änden komma i sin takt.

Tills de står sida vid sida, som ger och tar.
Som ser varann och uppskattar och bollar olikheter och funderingar.
Utan tanke på att bevisa sanning eller inte.
För att istället lära sig att rulla i gemensam takt.

Kram

Ut- och inveckling.