Vart jag mig i världen vänder....
Vart jag mit i världen vänder står jag här med tomma händer. Längtar efter någon som kan rädda mig.
Hm.
En bra låt med gött gung.
Tror dock inte att det finns någon räddare någonstans, utan den mesta kraften till att rädda oss - har vi alldeles, alldeles själva.
Men en hand, en kram, en blick, ett ord och lite puff och coaching, spark i häcken i annan riktning än den vi slagit oss in på, kan behövas.
Av någon annan än just oss själva.
Jag tror inte att man är starkast ensam, men jag tror att vi klarar mer än vi tror.
Förmågan att förändra ett mönster, ett beteende, en livssituation har vi i detta land ofatst - om vi inte är barn som är beroende av sina föräldrar och ännu ej kan prata.
Och man kan absolut vara olika illa utsatt, som gör att vägen är längre och svårare, mer snårig och bergig.
Större spark i häcken och fler händer kan behövas för att då komma över i en annan färdriktning.
När man sen bytt färdriktning är det så viktigt att man liksom söker sig efter någon mer hållbar styrning. Det vill säga du själv.
Med förmåga att säga ifrån, att lyssna in, reflektera och fundera.
Finns det något mer jag skulle må bra av eller är jag nöjd med detta och detta....?
Vad vill jag mer uppnå just nu?
Att försöka hitta sina styrkor, sin glädje, sitt hopp och sin trygghet.
En varm famn, ett fast handslag, en människa som finns där bredvid oss behövs.
Någon som ser, och som gillar trots att vägen är allt annat än spikrak och tvivlet dyker upp.
Vi behöver andra människor i vårt liv, för att bli riktigt hela.
Tror jag.
Någon nära.
Eller några.
Som man vet finns, som kag öppna famnen och som vi själva kan våga öppna famnen och hjärtat för.
För mycket svek gör hjärtat hårt, men med mycket kärlek kan det öppna sig.
En liten bit i taget.
Pöss och kram till er alla <3!
Joey
