Ut- och inveckling.

Med somliga människor vecklar man in sig.
Likt en ände i ett garnnystan som liksom inte hittar ut, och som mer krånglar in sig ju mer man drar.
Kanske för att den som drar inte har rätta knycken.
För att de visar brist på respekt och säger att det ändå är de som står för sanningen.
Att nystanet inte behöver rullas ut för att se ljuset eftersom de kan leda oss.
Och änden finner sig.
Tycker ofta att det liksom ändå inte är någon ide eftersom ingen ser.
Sluter sig därför och kryper längre och längre in.

Sen finns det de människor som har förmågan att få andra att utvecklas.
Som letar upp tåten, eller änden och håller i.
Visar att de finns och står stadigt.
Som tålmodigt lockar lusten ur änden att själv leta sig ut.
En liten bit i taget.
Och ser änden, lyssnar och respekterar.
Går bredvid och håller, men drar inte.
Låter änden komma i sin takt.

Tills de står sida vid sida, som ger och tar.
Som ser varann och uppskattar och bollar olikheter och funderingar.
Utan tanke på att bevisa sanning eller inte.
För att istället lära sig att rulla i gemensam takt.

Kram

Kommentera här: