Att öppna dörrar...
Från början finns nog inte så mycket rädslor.
För nåt.
Det blir mer ett inlärt beteende, det man ska akta sig för.
Som kor till exempel.
Vem kan tro att jag ofta var inne i hagen hos korna, eller sittande på staketet med bena dinglande inne hos de.
Klappade dem, och sjöng en trudelutt.
Det skulle ta emot idag.
Definitivt.
Vad som gjort mig rädd vet jag inte men i mina ögon är kor bra i vissa väldigt smala sammanhang, som inte lämpar sig att skriva om på bloggen...!
Och att göra nåt med bollar...
Typ brännboll, tennis, fotboll, volleyboll...
Jag var den som blev gris på tre kast.
Ni fattar ju hur bra jag var?
I skolan blev jag alltid vald sist, och om läraren mot förmodan var den som någon gång bestämde lag suckade vissa tydligt när jag kom i deras lag.
Jag som helst vände mig om när bollen kom emot mig.
I vuxen ålder är jag envist förnekande till att delta i såna aktiviteter.
Och varför...egentligen?
Jag har verkligen inget bollsinne och tycker inte att det är särskilt kul, men för att ändå va med i sammanhanget så kanske jag skulle våga...?
Åtminstone någon gång?
Svimmar jag så vet jag ju, men förmodligen gör jag inte ens det:-)
Eller om någon ber mig, i ett sällskap, att sätta mig vid pianot och spela och sjunga så går det oftast inte.
Det knyter sig, och jag vägrar envist som en gammal åsna.
Trots att det är det mest roliga jag vet!
De flesta i mitt liv har nog tyckt att sången och musiken varit så integrerat med mig, så naturligt, och oftast hyfsat uppskattat av de "närmast sörjande".
Är det ändå så att enstaka händelser satt sig som en tagg, som gör att jag i små sällskap väldigt sällan bjuder på den sidan?
Jag vet inte.
Jag hör bara hur väldigt konstigt det låter.
Och inte jag.
Typ.
Dörrar som jag som den åsna jag kan vara, har klappat igen.
Med spik och bom och lås.
Och som får mig att tycka att livet kan va onödigt jobbigt ibland, bara just för det.
Jag förstår det inte själv faktiskt.
Är dock glad för reflektionen.
Och över friheten att fundera.
Att jag kan göra vad jag vill med det.
Och tanken på att jag kanske helt enkelt (eller helt svårt) kan bestämma mig för att börja våga är lite lockande....
Kanske dags att åtminstone glänta på någon stängd dörr...?
Kram i massor!
❤
Joey
