Vilket tålamod du måste haft!

 
Är glad i mina solrosor som aldrig kan vissna.
Fick de i present från någon som vet att jag älskar solrosor.
Den gula färgen ger hopp. Hoppas kunna köpa färska solrosor i helgen, att ha på matbordet.
Blommor som fångar blicken, något som ögonen gärna vilar på. 

 
Som vårens alla vackra blommor, vart än en tittar.
Det är en tröst mer än någonsin.
Grönskan, blommorna, dofterna. Skönheten i allt detta. 
Det är, trots allt, en ynnest att få uppleva våren.
Mamma visste så väl att det var min bästa årstid. 
När ljuset vände fick jag alltid ett mess från henne, då hon visste att min tid liksom började. När mörkret fick ge efter för längre och ljusare dagar, då levde jag upp. 
 
Som liten var jag likadan, ogillade mörka månaderna och älskade livet när ljuset, värmen och våren kom. 
Fick alltid springa barfota, hade fötter svarta som sot och maskrosfläckar på kläderna men mamma bara log. Sa att vi ju hade tvättmaskin och att skitiga barn var lyckliga barn.
Du älskade mamma, vilket tålamod du måste haft!
Vilken enorm kärlek du hade till oss, och till mig - kanske den smutsigaste och mest knasiga ungen i kvarteret. 
 
 
Sovit illa i natt, vaknat ofta och tänkt.
Glimtar från barndom, från mammas olika operationer, minnen från roliga fester, studenter och mammas engagemang när det  var något. Hennes vana att alltid fråga om hon skulle göra något, ofta baka något eller bidra på andra sätt. Som att fixa vilda blommor till vackra buketter. 
Hon var alltid den jag diskuterade med inför festligheter, hon ville alltid veta vad jag skulle bjuda på. Hon älskade att höra på hur jag tänkte, hur vi skulle fixa och ordna med saker och hon var mitt bästa smakråd. Alltid.
Som jag saknar de samtalen, de spontana utflykterna för att handla piff med henne. 
Så många saker som kommer att göra sig påminda framöver, som aldrig mer kommer att bli.
Älskade, pyssliga, snälla mamma!
 

Varit med pappa på begravningsbyrå, för att välja urna och gravsten. Surrealistiskt onekligen, men nu är det gjort.
En vit urna, som kistan var. Och en natursten precis som farmor Majas och farfar Tages sten.
Tycker att det finns en vila i att ha en särskild plats, en sten att gå till. Att plantera vid, att sitta vid en stund.

 
Snart blommar allium här utanför, det och så kallade svarta tulpaner, det är en bra grej.

Efter middag och en pratstund med brorsan i telefon och med lillbonus IRL så är det läggdags.
Kansle läser jag ut boken Skam ikväll, eller flyter texten ihop och sömnen pockar på. Vem vet.
Det är ju ingen brådska på det viset, inte med läsningen. 
Mycket annat jag gör i mitt liv ska helst gå rätt fort men en bok får ta lite tid.
 
Kram ❤️ Johanna 

Kommentera här: