Johanna Roth

 

Tungt att brorsan lämnar huset idag, lämnar vår lilla bubbla där vi vårdar varandra liksom. Putsar varandras fjäderdräkter och gör allt ihop. 
Som att klockan borde stanna.

Livet pausas. 
Så vet en, påminns en, om att så är det verkligen inte.

Allt pågår, klockan tickar på, och dagarna går.

Fast utan den person som i nästan hela livet varit navet i vårt.

Det gör så obeskrivligt ont att inte ha henne här mer.

De senaste åren blev allt annorlunda men hon var ändå med vid sista julen nu, ville ändå bidra till dagen med mat och hade fixat julklappar i ungefär lika orimlig mängd som alltid. 
Men allt som oftast de senare åren var det ändå så annorlunda, då hon inte hade drivet, inte lusten kanske och framför allt mindre förmåga att få ihop det hon ville.

Så mycket sorg i att se någon som varit så där driven, fixig liksom, som höll ihop allt, som sakta förlorar den delen av sig själv. En riktigt vidrig sjukdom som ju ingen kan hjälpa och som säkert var lika tuff för henne. Hon blev osäker, rädd för att ringa och umgås med människor som hon inte hade i närmsta kretsen. 
I slutet ville hon ringa somliga vänner men vågade inte, för hon kände att hon bara skulle börja gråta. Det är mycket hon säkert höll inom sig, som hon aldrig vågade uttala.

Men hon kände säkert förändringen emellanåt, och också tydligt, och ibland var hon inte medveten om det. Kanske var de dagarna allra bäst.

 

I så många år var hon ju ändå så där pigg, ville fixa, hitta på saker, umgicks med folk, ordnade middagar och fester, älskade musik, dans och livet. Livet! 
Får mer och mer av det i huvudet nu, särskilt efter i fredags och efter alla fina människor som var där och påminde om just denna fantastiska människa som var den som fanns längst. Tack! Tack för det bästa alla ni som varit en stor del av min mammas liv.