Johanna Roth

 

Rapsen, så otroligt vackert det är.

Stora fält som lyser knallgult.

Idag höll känslorna. 
Igår flög de fritt, och gråten behövde åter ut.

Det är kanske så det behöver vara, för att orka. 
Stunder som kramar ur hjärtat och bränner som eld, som att en ska gå sönder. Och så stillar det sig igen, för att benen ska fortsätta gå, lungorna åter fyllas med luft. 
De gula fälten mer tröstande idag.

Bara vackra, som de ska. 

Fina dagar bakom oss, bara jag och mannen. 

Sightseeing, god mat och dryck, mycket steg i benen, mysiga kvarter, åtskilliga kanaler, myller av människor. 
Och solen, våren, promenader utan jacka. 
Hämtade upp pappa direkt, åkte för att handla tillsammans. 
Hem för att packa upp mat och packning, lägga i lite tvätt och 

landa lite.

 

Toast vid teven, och avsnitt av Tte last kingdom.

Ett lugnt avslut på helgen.

Den har nog varit bra, att få nya intryck, andra tankar mitt i allt. Som att livet fortsätter ändå, på något märkligt sätt.

En dag i taget.

På nytt sätt, utan min älskade mamma.

Och ja, det får göra ont, så ont, för att jag och vi älskade dig så.