Om en vill kan en tolka det så.

 

En dag av grå slöjor.
Där solljuset inte tycks komma igenom. 
Så mycket tankar på sista året, sista månaden och veckorna. Allt lidande, all oro, alla tankar som funnits under så lång tid.
Sex veckor har gått sedan hon lämnade denna jord, och kanske är det så att det nu sjunker in att jag aldrig mer få ha henne nära mig, aldrig mer få höra hennes skratt, krama om eller ringa henne. 
Vetskapen gör så ont, och det blir liksom som en överväldigande trötthet emellanåt. 
Det går inte styra den utan det gäller bara att försöka lyssna när den kommer, försöka anpassa mig och spara mig ibland.


Just nu slog lågorna från värmeljuset i mammas röda hus, fastän inget stearin eller veke ens var kvar. Mystiskt onekligen.
Om en vill kan en tolka det som att hon skickade en hälsning om att jag ska vakna till, skärpa till mig och inte gräva ner mig. Kanske var det en hälsning att livet fortgår och en behöver vara på sin vakt, beredd, på vad som komma skall.
Om en vill kan en tolka det så, eller behöver en välja att det var något fysikaliskt som skedde.
En låga dock. 

 
Firat lite bröllopsdag, som idag var två år sedan.
Så jäkla rolig dag verkligen, från början till slut så blev det precis som vi ville. En sådan ynnest att få skapa en sådan dag, en sådan fest och bara få njuta av varandra, av familj och vänner. livets dag och livets fest med mannen i mitt liv!
Fick vacker bukett, och skålade i ett glas rödtjut gjorde vi.
Och kramats har vi gjort.
Som det gäller att göra det, så länge en bara kan.
 
Kram ❤️ Johanna

Kommentera här: