Livet påminde.
En bättre dag.
Sov som en stock i natt, vaknade utvilad vilket var så längesen. Fåglarna sjöng på väg till jobbet och livet påminde om att det finns ändå. Att det är rätt bra på många sätt och att det finns oavsett vad som händer i livet.
Det är en sådan sorg att inte få krama om.
Det är en sådan sorg att inte få krama om.
Inte få pussa mammas kind, eller få prata med henne IRL. Det måste få vara precis så, kännas som det gör tills det mattas av en smula.
På något sätt var det ju ändå en välsignelse att hon fick gå vidare, komma in i det röda huset. Få vila från allt elände hon drabbats av. Hon ville så klart vara i sitt friska huvud, sin pigga kropp där hon själv fick bestämma över sig och sitt liv. Hon var en tämligen självständig kvinna hela livet, så att plötsligen bli fråntagen det...kan det finnas något värre liksom...?
På något sätt var det ju ändå en välsignelse att hon fick gå vidare, komma in i det röda huset. Få vila från allt elände hon drabbats av. Hon ville så klart vara i sitt friska huvud, sin pigga kropp där hon själv fick bestämma över sig och sitt liv. Hon var en tämligen självständig kvinna hela livet, så att plötsligen bli fråntagen det...kan det finnas något värre liksom...?
Kanske var det därför hon lämnade så lugn, så fridfull och att hon tackade För det som varit. Så medveten där och då.
Och så orädd.
Och så orädd.
Det är en enorm tröst, att hon fick gå alldeles lugn.
Kanske var hon klar. Kanske kändes det så, som en slags befrielse. Vem vet.
Blommorna har lite mer färg idag på något sätt, det känns lite livligare, lite finare.
Och träffen med vännen Suz efter jobb gav också mer glitter åt dagen. Så otroligt fin att ses och snacka, och timmarna flög fram. En värdefull kväll, som smekte själen.
Tog mig till gymmet efteråt, körde ett riktigt bra och skönt pass i lugn och ro.
Utanför huset hördes sedan massor av dova mansröster, som ett mummel över kvarteret, Dessa mansröster var makens vänner från en av hans föreningar (eller mystiska gubbklubbar som kallar dem), som hade sommaravslutning.
Kramkalas när jag kom hem, innan dusch och skön landning i sängen.
Kramkalas när jag kom hem, innan dusch och skön landning i sängen.
Kollat sista avsnittet av Handmaids tale, en makalöst bra serie. Den ska ses med tanken att det är precis det som händer runtom i världen, kanske framför allt Afghanistan där kvinnornas rättigheter och livsutrymme krympt mer och mer till att de ärr som fångar i sina egna hem.
Serien är helt sjuk, så dystopisk eller möjligen profetisk som visar på hur sådana samhällen kan bli.
Må det vända där det händer och må det ALDRIG bli ytterligare någons verklighet.
Ska börja på ny bok, Moa Herngrens Syskonfejden.
Precis avslutat Lena Anderssons Män och Kvinnor, som en uppföljare till Egenmäktigt förfarande. En bra bok med underbart språk!
Kram ❤️ Johanna