En flirt med sjuttiotalet, Halmstad och det som lenar.
Det var en bra fredag.
Jobbade till lunch, lite Yoggi och en pratstund innan det var dags att åka med grannkollektivet till Halmstad.
En fördrink innan Johan Glans & David Batra på Halmstad teater, och sedan restaurangbesök med lite vänner innan hemresa.
Glans och Batra glänste emellanåt, när de körde vanlig standup. Drev med sig själva och Batra även en hel del med sin fru, men när de körde någon slags revynummer sackade tempot och även humorn. Men rätt kul emellanåt alltså, och maten på Vattnet (restaurangens namn) var jäkligt bra. Moules frites för min del som var så bra!
Söta de är, Patrik och Åsa!
Så härligt att kunna sitta ute, i betydligt varmare väder än hemma. Så skönt i solen, med en rhubarb dream och en fin avokadomacka.
Så otroligt skönt att hänga med grannarna, snacka om det mesta, och även om mamma, om begravningen och hur allt var och är. Skönt att göra något annat, få skratta och få lite andra intryck.
Sovit sisådär i natt, men efter en kaffe i sängen så gick det ändå att ta sig upp.
En lugn morgon.
En kaffe på stan med pappa.
Följde med honom hem och fortsatte rensning av saker, grät och mindes. Så mycket sorg, så mycket att bearbeta i de sista åren. Fy fasen vad hon fått kämpa och säkert haft en sådan oro inom sig när hon känt att något höll på att hända.
Någon skrev att sorgen är randig.
Att det i början är så att sorgen och glädjen har lika stora ränder men att efter en tid så blir randen av glädje större än sorgens.
Som det känns nu är gråten inte precis innanför huden utan lite längre in. Det är mer som en filt över allt, en mörk känsla i bröstet som finns som ett filter som lagt sig som ett lager.
Det som kommer får komma, varje känsla och tanke.
Det som kommer får komma, varje känsla och tanke.
Bara så kan det bearbetas, tänker jag.
Bara så kan filtret småningom tunnas ut, och alla känslor få plats.
Och att prata mycket, minnas och prata om mamma,. Det tunnar också ut det där töcknet. Att prata med min mamma, I huvudet tror jag också är en del av läkningen. När jag gör saker, när jag promenerar, eller när jag går förbi bordet med fotot. Det lenar lite, och jag känner mig närmre henne så.
Bara så kan filtret småningom tunnas ut, och alla känslor få plats.
Och att prata mycket, minnas och prata om mamma,. Det tunnar också ut det där töcknet. Att prata med min mamma, I huvudet tror jag också är en del av läkningen. När jag gör saker, när jag promenerar, eller när jag går förbi bordet med fotot. Det lenar lite, och jag känner mig närmre henne så.
Allt som kan skänka den lilla trösten är ett steg framåt.
Tittar på bilden med de gigantiska glasögonen, fnissar lite så mamma alltid sagt att hon liksom blev övertalad av optikern att de var så fina. Onekligen en rolig flukt från en sisådär femtio år tillbaka, en flirt med sjuttiotalet.
Kram ❤️ Johanna