Johanna Roth

 

Att fötterna ändå går.

Att en stiger upp, dricker sitt kaffe och fortsätter på vägen.

Minut för minut, timme för timme. Dag för dag.

Lite i taget så går det framåt ändå, klockan vägrar stanna och solen, månen Vandrar likväl sin bana.

Tre månader sedan idag som det sista andetaget togs.

Tre månader utan min människa, utan den som burit mig under sitt bröst. 

Utan den som jag alltid haft.
Själen flög iväg, likt en duva där och då. 
Lämnade kroppen, skalet, kvar. 
Försvann någonstans dit vi inte når, där vi inte har tillträde.

Någonstans där ron finns, där lidandet är borta, där allt går att förstå, där kroppen lyder och sinnet är klart.

Mitt i allt är det en tröst..

Mitt i det som gör så vansinnigt ont.

Och jag fortsätter andas, att sätta den ena foten före den andra. 
Och det går, lite i taget.

 

Kram ❤️ Johanna