Vagga mig i sorgen, vagga mig i livet.

 
Döden, döden, döden. 
Kanske är det så en ska hälsa på sina vänner när en ringer eller på annat sätt hör av sig. Som Astrid Lindgren och hennes väninnor gjorde. Alltid var det något dödsbud, något tråkigt besked ju längre upp i åldrarna de kom.
Är vi redan där, tänker jag.
Ja, kanske är det så. Mer än halvvägs genom livet ändå, om allt får vara som en önskar. Enligt statistiken.
Men vi vet aldrig, det finns inga som helst garantier mer än att vi alla, utan undantag, en dag ska dö. 
Det är sanning. 
Kanske den enda sanningen vi alla vet om.
 

Båda är nu borta.
Både Gun och Bengt. De som var nära vänner till mamma och pappa genom livet. Som firade semestrar med oss, i Sverige och i Europa på bilsemestrar. Inga barn själva men de tog sig an oss, var med oss som extraföräldrar som aldrig visade att det var jobbigt på något sätt. De fanns alltid där, och jag hängde hos dem som vuxen, och tillsammans med min unge. Tog en fika, en promenad och pratade om allt. Framför allt med Gun, som var en fantastisk extra vuxen i mitt liv.
Bengt fanns också där, på ett annat sätt men alltid glad när en kom. Igår fick vi budet att även han kilat vidare till andra sidan.
Och minnena väller över en.
Vackra, fina och varma minnen men som också gör ont. Ont att det är slut, även om sista åren för hans del varit i glömskans land. 
Döden. Du är lite för närvarande nu, tycker jag.
Tankarna på den finns mest hela tiden. 
Minnen från så många håll, realiteten som gör sig påmind. Att inget är  för givet. 

 
Vi har vårt nu.
En gråtande gårdagskväll med armar runt mig. Musik av Le Marc på play. Portvin och choklad. Och en skål för er som funnits och som nu gått vidare. 
Och min förhoppning att vi ses igen, en dag.
 

Sovmorgon. Lugn och lång frukost.
Det välsmakande kaffet, det tända ljuset.
En ny dag. En ledig dag.
Inte så mycket mer planer än matinköp, läsning.
Och massor av musik.
Hela jag, varje por behöver musik.
Låta den genomsyra blodomloppet för att vagga mig.
Vagga mig i sorgen, vagga mig till livet.
 

Önskar dig en fin dag, och att du ser det vardagliga som små mirakel. Kaffet, blåsten, maten du äter idag.
Och musiken. Som du lätt bara kan välja, spela så högt det behagar och njuta. Kanske gråta eller känna hur du blir starkare för varje ton. 
 
Kramar ❤️ Johanna

Kommentera här: