Johanna Roth

 

Hur är en rädd om sig. Egentligen?

När livet drabbar, när det gungar omkring en på olika sätt och när även hälsan vacklar tillfälligt och samtidigt (som den gör ibland).

Tänker att så många år ändå lärt mig att det mesta i att ta hand om sig är att försöka skapa någon balans. Mitt i kaoset, mitt i det som bara behöver fixas med, drivas på för att saker ska ske. 

Somliga försöker köra på, jobba fullt på alla plan samtidigt utan att hitta återhämtning.

Andra försöker, precis som jag, med någon slags mix.

Jobbar, fixar, Roddar - på jobbet och utanför med det som måste bli gjort. Men. 

De där stunderna på jobbet, en extra kaffe, en pratstund med kloka människor omkring en. Och efter jobbet, där tid för promenad, träning behövs för att få ut saker ur systemet och fylla på med nytt. 
Middagar, kulturnattshäng, utflykter och trevligheter med vänner, familj...som ger energi. 
Och så vilan. I att läsa. Kolla en serie eller film. Bara totalt slapp dagar en bestämmer sig för det. 
Och sången. Musiken. En livlina för alla situationer. Att jag tagit tag i att åter lira med någon för att må väl och småningom kasta mig ut i att offentligt köra konsert igen- det är en ren lisa och glädje för själen. 
Det är väl ett sätt att ta hand om sig.

Tänker jag. 
Vad tänker du?

 

Och så tänker jag att vi ju är olika, att vi har olika sätt som vi finner det bäst på. Strävan att hitta den, den tror jag är viktig. För att orka. 
För att finna styrka och hopp mitt i det röriga och sorgliga.