Johanna Roth

Alltså cortison...

Det är ju bra att det finns, det kan lindra astmaskit-skov men ack och ve så vidrigt med stissigheten, som att en blir hög av något. Försökte släcka lampan och somna efter lång stunds läsning men det var lönlöst. Tankarna som i vanliga fall spinner rätt bra gjorde det som en upphottad torktumlare. 
Satte mig i fåtöljen, med täcket om mig.

Läste till fyra i morse och då kunde jag slappna av. Det där killet i bröstkorgen hade gett med sig också, efter mer inhalerande. 

Suttit och kollat en serie mest hela dagen. 
Läst emellan, roddat med en del, hört mig för. Tänkt.

En riktigt bra serie. Somebody somewhere på MAX. 
Om ett gäng udda fåglar, med sorger i bagaget, missförstådda för somliga,  kärlek, förlorad kärlek. En serie som innefattar det mesta, med otroliga skådisar som griper tag. 
Sköra dagar som den här, så är det så skönt.

Att gråta, skratta - allt på samma gång.

Känner mig skör men har alltid drivet, alltid det där drivet som kan göra mig galen på mig själv men tänker också att det är en bra grej. Drivet får mig hela tiden ovanför kanten, det håller mig levande och i rörelse. Oavsett hur skavigt det är i livet.

Vännerna och maken.
Som ser och vet det där drivet och som hejar på, och så den andra sidan, den sköra som börjar gråta rätt som det är när trycket blir för högt. Båda får finnas, och den sistnämnda får ibland gojsa in sig hos maken en stund. Vara liten, hämta kraft.