Jag har ju bara en!
En skön lördag, med fika på stan och så några goa timmar vid köksön med bakning. För mig är det bättre än meditation, det blir som en slags handling där händernas arbete låter hjärnan vila. När ena degen sattes så började jag på nästa, en plåt i ugnen och en ny kaka förbereddes för att sedan ta plats. Skönt organisatoriskt pill. Som mamma sa idag, att en känner sig rik när en bakat och det ligger något i det!
Fick besök av vännen Göran på kvällen. Satt och pratade länge, först i soffan, sedan på golvet i biljardrummet. Serverade nybakt och kaffe, ett par parti biljard spelades av herrarna medan jag skötte musiken. En avslappnad, skön afton. Det är en sorg att han snart flyttar tillbaka till födelsestaden Karlstad där jobb fanns, otroligt tråkigt att inte längre få de här spontankvällarna tillsammans!
Sov länge idag, både mannen och jag.
Känns som att jag behöver hur mycket sömn som helst just nu. Får aldrig nog. Tar mycket energi att ha sega lungs helt enkelt, och kanske gör antibiotikan en lite trött också. Sista dosen idag, och hoppas verkligen att återhämtning fortsätter utan bakslag.
Tog en promenad efter äggfrukost och andrakaffe (den första intogs som sig bör i sängen). Tog med nybakt till mamma och pappa och tog där en tredjekaffe och fick en pratstund innan stegen fortsatte genom vänster och hemåt.
Lite råkallt men skönt.
Kroppen inte i fas, inte alls samma kraft i steget som jag kan ha men det kommer. Sakta men säkert.
Jag vet att jag behöver tillåta just det, att låta kroppen bestämma. Varje dag behövs rörelse men kroppen får bestämma takten, så är det. Kanske styrkepass funkar i veckan, men då ingen konditionsträning. Promenader är lagom, och så småningom kan jag lägga på konditionsträning också på gymmet. Blivit klokare med åren, vilket lönar sig i längden, men det är ju lite lätt frustrerande att få börja om igen. Så är livet.
Jag vet att jag behöver tillåta just det, att låta kroppen bestämma. Varje dag behövs rörelse men kroppen får bestämma takten, så är det. Kanske styrkepass funkar i veckan, men då ingen konditionsträning. Promenader är lagom, och så småningom kan jag lägga på konditionsträning också på gymmet. Blivit klokare med åren, vilket lönar sig i längden, men det är ju lite lätt frustrerande att få börja om igen. Så är livet.
Lyssnade på P1 på vägen.
Ett fint program med Christina Schollin. Faktiskt en enastående kvinna när hon pratar om sin syn på livet, på döden, på sin karriär och familj och på maken Hans och hans bortgång. En otroligt stark, eftertänksam kvinna som gav hopp.
Annars är det mycket som istället skrämmer just nu.
Det börjar bli dags för feta protesttåg mot Trump och hans oligarker känns det som...! Inte bara i usa utan världen över för det han, denna nyvunna diktator, vill åstadkomma verkar inte precis gagna jordens befolkning förutom de i hans närmsta krets. De som vill göra livet tuffare för minoriteter, för kvinnors hälsa, de som tror sig veta bäst om allt som rör resten av världen och som dessutom verkar vilja ockupera stora delar av den...
Det är galenskap, farlig galenskap.
Nu blir det fåtölj och bok.
Lax och potatis i ugn är planen till middag senare.
Återhämtning inför, förhoppningsvis, hel arbetsvecka. Glad att jag kan ta flex på eftermiddagen ifall det blir för tungt. Det får vara så, så att kroppen får ta den tid den behöver.
Jag har ju liksom bara en!
Jag har ju liksom bara en!
Kram ❤️ Johanna