Trösterikt.

 
En bra jobbdag, kunde hålla fokus och uppskattade uppgifterna, samtalen, fixandet. Kollade även upp lite angående andra åtaganden och kände att jag idag hade kraft.
Upp och ner, ner och upp.
 
Efter jobb gick jag hem och hämtade två kassar med utrensade kläder som jag gick till kvinnojouren med. Känns bra att ge till de som verkligen kan vara i akut behov av kläder, även skor och husgeråd efterlyser de nu- så tänk på det om ni rensar ut vettja.
 
Gick till Ernstssons foto och hämtade bilden på mamma, som ska vara på kistan vid begravningen. Så fin och levande, så nöjd där i grönskan på favoritfiket. 
Älskade mamma!
Hennes foto får stå på lilla bordet med röda huset, där det är tänt ikväll. Spelar Benny Andersson så det dånat för att tonerna ska höras dit hon är (det kan vara så att jag gillar att spela högt bara).  


Pappa kom hit på potatisstomp, stekt torskrygg med baconsmul och spetskål i ugn. Skönt att sitta och prata, gråta lite och titta på sidan Tänd ett ljus på begravningsbyråns sida. Fint att läsa människors hälsningar, få värme av andras kärlek.
Också trösterikt att det visar sig finnas ett ljus, och på något sätt fortsätter.
Oavsett så är ju tanken på att aldrig mer i detta liv få hålla om eller hållas om av mamma ofattbart hemsk, den gör så ont.
Saknar henne så, den friska, pigga, fantastiska mamma jag så länge ändå fått ha nära mig. Det är en ynnest. 
Och det är väl just därför det känns så tungt.
Vill liksom ha fler klappar av hennes varma, vackra händer.
Vill ha fler samtal, fler stunder ihop. 

 
 
Har en trötthet som inte går att vila sig ifrån, som att energin checkat ut på okänd ort.
Ska lägga mig och läsa, för nu längtar jag ändå till nästa bok. Det är bra tänker jag.
 
Kram ❤️ Johanna

Kommentera här: