Johanna Roth

Naturen är som ett plåster nu, som balsam för själen. 
Så otroligt vackert överallt.

Tur är det för just nu behövs alla plåster och allt balsam som finns.

 

 
Sådan berg- och dalbana, så mycket som bekymrar, som inte riktigt bara går som på en rak linje. Saker som även nu får mitt huvud att brinna, när det som bör göras inte görs. 
När en behöver stöta på, fråga efter, be om...

Så trött på just det efter detta ett och ett halvt år där jag gjort just det. Tankar som inte tänkts klart, prover som inte följts upp, mediciner som inte satts ut, eller satts in och så vidare....i en, som det tycks, aldrig sinande ström av frågetecken och utropstecken. Ibland röda, stora utropstecken....

Vill bara att det ska få kännas lugnt, fridfullt, icke smärtsamt, icke ångestfullt. Det ska finnas de som ser innan det skett, som hör skiftningarna och som agerar på just det. 

Imorgon nytt möte, och förhoppningsvis ett där saker beslutas stort och högt, med klubba om det behövs. För det bästa. Den bästa. Som ska få det så bra det går. 
Må det få bli just så.