Johanna Roth

Så kom dagen som jag fasat för. Som ändå kanske skulle vara en lättnad för allt lidande som varit sista dryga året. Så mycket som hänt, så tungt det varit. Så mycket sorg över det som förlorats.

Så kom dagen då du tog ditt sista andetag.

Älskade mamma.
Det gör så fruktansvärt ont, att förlora dig - du som burit mig, varit min mamma i nästan precis femtiofem år.

I helgen fick vi en fin dag, i rullstolen i solen. Vi såg vitsippor och grönska. Och du njöt av solen mot ditt ansikte.

Jag lämnade dig ett brev, som du läste och sedan klappade om mig. Idag, strax innan ditt sista andetag, så tackade du för det. För de fina orden och hoppades att det stämde. Och du tackade mig och pappa för alla åren.
Och så såg du det där huset framför dig. Ett stort rött trähus i tre våningar. Du skulle inreda det, möblera och köpa kuddar. Tapetsera. Du sa det var så fint.

Det är nog där du är nu. Och piffar, med dörren öppen så den som knackar på kan komma in. Bullarna uttagna ur ugnen så alla kunde få ta en bulle eller fler.
Älskade mamma. Som du fattas mig. Som jag hoppas att du fått frid och ro, precis som det såg ut när du gick.
Fönstret öppnades, så själen fick bli fri.

Brevet du fick, det kommer här. 
Jag älskar dig.

Till min mamma 

Om jag hade fått välja mamma, så hade jag valt dig. Varje dag.

Du har varit en otrolig förebild, som alltid värnat om mig, om oss. 

Du har tagit hand om oss, sett till att vi har haft det vi behöver, att vi varit hela och rena och mätta i magen.

Du har skjutsat oss fram och tillbaka till olika aktiviteter, aldrig bromsat våra intressen. Du har stöttat och pushat lagom, de dagar lusten varit låg. Varenda uppvisning, varenda konsert, varenda fotbollsmatch har du kollat på. Ditt stöd har varit oslagbart och något jag med värme alltid burit med mig.

Du har öppnat ditt hem, för alla som ville komma. Vår fritidsgård till vardagsrum var en oas för oss, men också för många av våra vänner. 

Både du och pappa gjorde liksom det till ert livs kall, att släppa in, att ge en sittplats, en kaffe, en bulle, en korv till dem som behövde.

Du bakade jämt. Tog med din fikakorg överallt, till alla fotbollsmatcher så att laget skulle få fika i pausen. Otaliga är bullarna du bjudit på älskade mamma!

Du har hållit familjen högt, värnat om tiden och umgänget med oss.

Alla fredagkvällar var heliga, oavsett vad så käkade vi tillsammans innan vi drog iväg på olika saker.

Under några år var kontakten mindre bra, när jag svävade iväg i mitt huvud, på min frikyrkliga irrväg. Ändå fanns du där, redo att helhjärtat ta emot när jag kom tillbaka. Och jag är så tacksam för det!

Tack mamma för att du varit den du är genom hela mitt liv.

Den självklara att ringa vid alla förändringar, alla nyheter, eller när jag bara ville prata. Du fanns alltid där, lyssnade, tog in, kanske gav något råd men mest av allt så lyssnade du. 

Du var den självklara att ringa när jag skulle göra något i köket för första gången och behövde råd med hur. Det var dig jag ringde när jag behövde hjälp med de där husliga tingen, och du visste alltid.

Det var dig jag ringde när min älskade Frida kom till världen, den första jag tänkte på att ringa.

Du har varit en fantastisk mormor till henne, med samma självklarhet öppnat din famn och ditt hem, tagit om hand, visat omsorg och funnits där genom hennes liv.

Du har varit, och är, en fantastisk mamma och jag är så glad och tacksam för det.

Tack älskade mamma för allt du varit och gjort för mig i mitt liv.

Du är bäst!

Kram din dotter Johanna 

❤️❤️❤️