Naturens vänlighet.

 
Sovit gott, som klubbad näst intill medvetslöshet känns det.
Tänker att det är en process och en naturens vänlighet att nu ge frid någon tid på dessa omkullkastande dygn.


Lugn ligga-kvar-i-sängen-morgon innan frulle och andrakaffe.
Tog mig till gymmet och körde ett svettigt och skönt pass. Med spellistan till mammas begravning i öronen. Känns som att det är bra att låta sorgen få rum, ta plats för att ibland spränga bröstet för att sedan lugna sig till en liten bris. 
Låg i soffan i hopkrupen igår, grät mot makens bröst när alla åkt och huset andades tystnad. 
Även den gråten ebbade ut för att sedan ge nattro.
 
 
Påsken nedplockad.
Kändes som att jag rensade ut ett liv med det lilla pynt jag tagit fram. Så märkligt var tankarna studsar upp och på vilket sätt. 
Märkligt att benen går, att andningen funkar och klockan tickar fram. En timma, en dag i taget. 
Imorgon är det en vecka sedan som vi höll mammas händer, pappa och jag. En vecka sedan hon tog sitt sista andetag och gick in i det röda huset. 

 
 
Och vi lever kvar.
Regnet landade på svettiga kinder i förmiddags, som en skön smekning. Och haren hoppade runt i museiparken för att titta fram bakom påskliljorna i slänten. 
Blommorna blommar, till och med den skira grönskan i bokhultet har börjat poppa. 
Så mycket som är så otroligt vackert.
Precis så, trots att det känns som att tiden borde ha stannat.
 
The show must go on.
Ja, det är väl ändå så.
På något sätt går det. Och småningom finns minnena som sköna, varma, roliga glimtar utan att smärta. 
Tacksamhet fyller mig, med allt mamma gett mig och oss. För allt hon var. 
Albin Lee Meldaus låt Mamma är så bra.
Den sjungs upp till där hon är. 
Till den ständiga våren, med vänner och öppen dörr. 

Kram ❤️ Johanna

Kommentera här: