Johanna Roth

Satte mig på balkongen en stund efter jobb och gym, längtat efter solen hela dagen. 
Skönt att landa där en stund, njuta av värmen och solen mot ansiktet.

Varit en bra dag men lite trött då jag sovit sämre ett par nätter.

Vaknat ofta, och så fort en vaknar så går tankarna igång. Saknaden. Det overkliga i situationen. Att inget är som det har varit, och det kommer inte heller bli. 

Det är två veckor sedan idag sedan mamma slutade sitt liv här på denna jorden. Två veckor sedan jag och pappa satt på varsin sida och höll mammas händer.

Det hade nog inte kunnat bli annorlunda, det har vi fått till oss. Det tillstötte akut sjukdom utöver en redan väldigt sjuk kropp, som gjorde att timmarna till slutet var få. 
Och vi fick några timmar där, och fick prata och hålla hennes händer. Klappa om och säga det vi ville innan hon slutade. 

Ändå kändes det som för kort tid, men kanske gör det alltid det? 
Saknar henne så.

Att få känna hennes värme, krama om, liksom få HA hennne. 
Fasar för begravningen men inser att vi behöver den. För att ta farväl en sista gång. 
Livet är emellanåt väldigt tungt, overkligt.

Tror ändå att hon har det bra, min kära lilla mamma. 
Det känns liksom så, inuti, att hon är sig själv utan de där vedervärdiga sjukdomarna. Så otroligt värd hon är att få må bra!