Första gången och aldrig mer.
En så overklig känsla.
Helt tom på energi. Tom på liv som det känts.
Vanliga rutinerna inför jobbdag, och jag har gjort det jag ska, pratat med de som ringt, med kollegor som jag behövt stämma av med, jag har planerat och fixat som vanligt.
Men som att något gröpts ur, något djupt som gör att styrfarten förlorats, riktningen blivit mer oklar.
Fått vackra blommor på jobbet och av bud. Så vackra, och så varm det gör mig. Tack alla som visat omsorg - så värdefullt. Utan er hade jag inte stått upp.
Ordnade mat när jag kom hem, åt tillsammans och pratade om dagen. Känt mig så trött och så kom allt ifatt igen.
Sett sista avsnittet av 1923 samtidigt som jag tittade på alla foton igen. Tittade och grät.
Det är så otroligt tomt, och det gör så ont.
Det är så otroligt tomt, och det gör så ont.
Att det där "aldrig mer" är just så.
Och "första gången" som en gör si och så.
Att aldrig mer få krama om, pussa hennes kind.
Att aldrig mer få höra hennes röst, hennes skratt, eller få se hennes händer när hon hör bra musik.
Och veckan som gick, så var det första gången utan mamma vid påsk och min födelsedag.
Så många sådana det kommer bli detta året.
Och det gör så ont som att bröstet ska kramas sönder.
Att aldrig mer få höra hennes röst, hennes skratt, eller få se hennes händer när hon hör bra musik.
Och veckan som gick, så var det första gången utan mamma vid påsk och min födelsedag.
Så många sådana det kommer bli detta året.
Och det gör så ont som att bröstet ska kramas sönder.
Älskade mamma!
Jag saknar dig så. Du fattas mig så.
Just nu förstår jag inte hur jag ska klara av det här, när tårarna rinner och allt känns överväldigande.
Det får vara som det är.
Som att sätta på duschen med känslor emellanåt. Som störtfloder som kommer av och till.
Kvällen blev tung, som förväntat efter första jobbdagen efter allt.
Den där overklighetskänslan lär hålla i sig ett tag.
Den där overklighetskänslan lär hålla i sig ett tag.
Det känns för grymt att helt ta in det, utan det får väl smyga sig på lite i taget. Det är tillräckligt svårt.
Försöker ha bilden framför mig, att det där röda huset är upplyst och fint. Kanske är det aldrig ens natt där utan bara sol och grönska och dagtid.
Och där finns nog varken alzheimers eller cancerhelvete, utan där är en pigg och frisk och orkar göra allt en vill. Precis så där lätt och kvickt som du en gång gjorde, älskade mamma.
Och där finns nog varken alzheimers eller cancerhelvete, utan där är en pigg och frisk och orkar göra allt en vill. Precis så där lätt och kvickt som du en gång gjorde, älskade mamma.
Kramar ❤️ Johanna