Det röda huset.


Nästan hela min extended family samlades igår.
För att kramas, äta, hylla älskade mamma, och för att se om påskharen gömt något i buskarna.
En fin dag, mitt i gråt och saknad.
Fint att samlas, och att få berätta om mammas syn på det röda huset, i trä och i tre våningar.
Som hon såg och gick in i, och som hon skulle inreda. Det var ett vackert hus sa hon som hon gick in i.
Så otroligt fint att få ett litet hus som symboliserar det ställe mamma klev in i, som nu får bli mitt lilla minnesbord för mamma. Där ljuset kan lysa fint om mörka dagar och mörka kvällar. Så tacksam.


Oscar, pappa, Frida och Flisan.
 
Så otroligt tacksam för hela min familj, för den omsorg och kärlek vi har. 
Det blev en bra dag, mitt i allt.
 
Brorsan Johan.
Fanny och Joel.
 
Kamilla och Patrik.
 
Dennis och Patrik.
 
Maria och AK.
 
Pappa och Fridis.
 
Leia, Felicia och Patrik.
 
 
Vi fortsatte hänga inomhus efter att de flesta gått hem.
Satt och pratade, lyssnade på musik och spelade spel. 
Så skönt att få ha någon slags normalitet och få en paus i det tunga, i gråten. Den kommer då och då, som en störtflod eller som en mer stilla våg. 
 

När en sovit känns det som att själen är helt naken och sorgen kommer över en. 
Gick min runda i bokhultet i morse och tokgrät, satt på tänkarstenen och pratade med mamma. Kände henne nära, men just tanken att aldrig mer få ha henne fysiskt intill mig är så förfärlig. Så overklig.
 
Så många minnen poppar upp, framför allt minnen om hur det var innan alzheimers och cancerhelvete gjorde entré i hennes liv. Det har varit så sorgligt att se, som en ständig sorg och saknad av det som en gång var.
Den pigga, påhittiga, kvicka mamman som alltid var pigg på att hitta på saker, som gillade att ställa till med festligheter. Som var den jag ringde när något skulle berättas, och som jag pratade med om allt. Som sedan kom ihåg, och följde upp. Som lyssnade och fanns där.
Det förändrades över tid, som det ju blir, och blev ombytta roller, som det blir i den där eländes sjukdomen.
Så sett till det som nu var så har lilla mamma nog fått frid och ro. Det måste varit svårt, på så många sätt stt gå från frisk till sjuk, från självständig till beroende av andra. 

Hon finns nära ändå.
Som den hon var.
I vinden, i blommorna, som en stilla känsla. 
Som någon skrev, så finns hon i rummet intill om jag bara lyssnar.
 
Kramar ❤️ Johanna
 

Kommentera här: